Ett kort haveri och en akustisk gitarr till trots – teknologithrillern Eye In The Sky är action så som action borde vara. Djungeltrummans recensent går ner i mild brygga.
Det finns ett par tunga regler intatuerade på filmvärldens ryggtavla. En av dem: Om en engelskspråkig actionrulle inleds med romantisk, spansk gitarr – se till att du är på extremt bra humör.
Spansk gitarr i början av en actionfilm är nämligen, på samma sätt som när en Tinder-kille dyker upp med ett fjäderörhänge, ett varsel om accelererande olycka. Spansk gitarr kastar dig ofta handlöst in i den där hypermuskulösa Hollywood-filmen (tänk allt med Gerard Butler), lika rik på finess som en proteinbar en amatör-wrestlare har mosat sönder och smetat ut i ansiktet.
Brittiska Eye In The Sky inleds med nylonsträngad akustisk gitarr, och en primitiv känsla av flykt övermannar dig direkt. Men misstänkt snabbt, som om regissören Gavin Hood drev med sin publik, ebbar samma musik ut.
In träder sedan något helt annat, en nästan otidsenlig thriller som sällan tyr sig till det spektakulära, som rör sig i matta miljöer, men som med den biologiska beslutsamheten hos en svärm termiter äter sig in i publiken. Eye In The Sky ger sig också i kast med det hedervärda i att föra till ljuset något vi egentligen inte vet mycket om, men reflexmässigt kategoriserar som vidrigt: drönarattacker.
Ramhandlingen: överste Katherine Powell (Helen Mirren), flygbefäl Steve Watts (Aaron Paul), den blaserade generalen Frank Beson (Alan Rickman) och ett omfattande team jagar – och behöver snart eliminera – tre internationellt efterlysta brottslingar i Nairobis utkanter.
”En thriller som med beslutsamheten hos en svärm termiter äter sig in i publiken”
Hela operationen sker, i linje med dagens krigsföring, frånkopplad all reell fara: Powells team sitter i en bunker i England, Watts avfyrar drönaren från en flygbas i Las Vegas, Beson och hans stab intar ett flådigt konferensrum i London. Stor roll för handlingen spelar också markagenten Jama Farrah (den mycket bra Barkhad Abdi), som penetrerar fiendefästet med skalbaggekameror och andra teknologiska härligheter. Så småningom kommer en liten flicka placeras i händelsernas centrum, och föra våld på allt som är under kontroll.
Enklast är att klä ned Eye In The Sky till en enda fråga: Vems börda är drönarattackerna? Den som fattar besluten, den som formulerat lagarna, den som skjuter? Det må låta högtravande men gestaltas inte alls så, skådespeleri och manus hålls tillbaka med nordkoreansk disciplin, undviker grandiosa känsloutslag och planterar dem i stället i oss – allt för att framhålla grundfrågan. Inte ens Mirren sträcker sig över kollektivet.
Att filmen sedan kollapsar som en sockerkaka utan bakpulver de sista tio minuterna är synd. För plötsligt ska alla gråta, plötsligt är det som tidigare tilläts vara ovisst, övertydligt. Som om filmteamet blivit farligt uppfyllda av sin mission, med förnumstigheten hos en gammal bullmamma börjar de förklara för oss exakt hur vi ska känna. Slutligen återvänder också den akustiska gitarren och stör, som en dansande gycklare i nån jävla medeltidsmössa.
Men trots sina skönhetsfel träffar Eye In The Sky dig någonstans där få filmer gör: i nervtråden uppspänd mellan hjärna och hjärta. Att den också står som en kraftfull metafor över västvärldens trygghet och det förtvivlade kaos som krävs för att upprätthålla samma stadga, gör den vid sina stunder sjudande. Gör den, och förlåt mig nu, stark.
