Efter nio år släpper Familjen nytt album och det låter precis som väntat, en nostalgisk resa med ett vi-skiter-i-er-jävlar-anamma.
Han lutar sig fram över räcket, formar läpparna till ett o och låter röken stiga upp mot den klara himlen. Jag trycker min rygg mot den varma tegelväggen och kisar med ögonen i kvällssolen. Ur dörröppningen strömmar musiken. Någon höjer volymen inne i vardagsrummet så att golvet vibrerar när refrängen drar igång. Det snurrar i min skalle skriker min bästa tjejkompis medan hon sveper över parkettgolvet och målar cirklar med armarna mellan hennes föräldrars platssatta hyllsystem och ett rustikt glasbord.
När Sverige, den första låten på Familjens nya album Kom tonats ner, slår sig Alla färger du ska se med en urkraft genom högtalarna. Jag kastas tillbaka till balkongen i östra Göteborg. Johan T Karlsson drar in mig i vardagsrummet, kastar en skiter-i-allt-attityd över mina axlar och rycker tag i mina handleder. I det stora hela låter Kom precis som väntat, men när jag dansar till Familjen i mars 2018 är det med en annan kraft än för nio år sedan.
Rök och speglar började med ilska, det är vad Familjen, Johan T Karlsson, säger själv. Ilska mot SD, ilska mot att vifta med plakat men att sitta tyst på lunchen. Han säger att han inte vill skriva om politik, men jag säger att han gör det. För visst handlar Kom om politik, Johan sjunger om Sverige, om flykt och om rättigheter men han gör det i ett tonfall och till en melodi som skiljer sig från än den jag oftast hör. Jag hör inga arga budskap, inga hemmagjorda skyltar med hat och hårda ord, men jag hör ett jävlar anamma. En gemenskap och en befriande lekfullhet i allt det där hårda. Att mena allvar men utan att vara bitter. När Aldrig att jag skulle vara tyst nu pikar, motsvarar känslan den jag föreställer mig att något sorts injekterat koncentrat av adrenalin, redbull och kristallklar sprit skulle ge mig när den tränger genom min kropp. Jag slungas därefter mellan att i En gång till vara ung och oförståndig och att efter Mandems och Sabrina Ibenjellal tveklöshet, aldrig vilja vara det igen. Att till ett elektroniskt välkomponerat hopkop tillåtas ha kul, umgås, och skita i dem. Men att göra det med kraft och beslutsamhet i ryggmärgen.
Gläns så som bara du kan, sjunger Familjen på sin bredaste skånska från högtalarna i vardagsrummet och jag höjer volymen så att golvet skakar i refrängen. När Mitt i natten tystnar och nästa peppiga känga drar igång, efter åtta låtar av här-är-vi, skit-i-dem och låt-oss-bara-ha-lite-jävla-kul, känner även mitt 15 åriga jag att det räcker. Efter att Bebban Stenborg från Shout Out Louds sjungit ut sin Allt som ändå var du, knyter Familjen prydligt ihop säcken och stänger butiken. Kvar står jag, med ryggen tryckt mot den varma tegelväggen. Jag kisar mot kvällssolen och sträcker på mig. Ett jävlar anamma pirrar i magen. Tack för det Familjen, för lite nostalgi och nytändning.
Lyssna på Kom här:
