Vackra melodier och en snygg saxofon men inte särskilt nyskapande. Jonas Bergsten släpper idag en ny EP och Djungeltrummans Frida Dam Bergstedt har lyssnat.

När hans debutalbum kom för ett år sedan frågade sig alla huruvida Jonas Bergsten egentligen tyckte mest om musik eller fiske. Det hade tagit honom så lång tid att klämma ur sig debuten att kritikerna tydligt hade börjat tröttna på att vänta. Och Jonas svar på frågan om vad han egentligen pysslat med under tiden var inte heller särskilt tillfredsställande – han hade fiskat.

Men när skivan släppts och reaktionerna mestadels var goda verkar det som att Jonas stuvade in fiskespöt i förrådet igen. Inte ens ett år senare släpper han nu en EP. Inspelad på rekordfart, om man heter Jonas Bergsten alltså.

”En känslosam fulsnyggt spelad sax, som tillfredsställer alla ens Stefan Sporsén-behov”

EP:n består av fyra väl sammansatta låtar. Den är något råare och ärligare än debutalbumet, vilket bara är en fördel, debuten var snäppet för genomarbetat och slätstruket för min smak. De här fyra låtarna är ruffigare och Jonas öppnar äntligen dörren till sitt hjärta, åtminstone på glänt.

Det är klart, likheterna med Håkan Hellström och Markus Krunegård går inte att bortse från denna gång heller. Och visst är det lite uttjatat. Man har hört de här låtarna förut, det finns inga spår efter nytänkande, och det är tyvärr till Jonas Bergstens nackdel. Men att Sverige aldrig tröttnar på den här typen av pop-killar med gitarr är bevisat vid det här laget, och med den utgångspunkten gör Jonas Bergsten ett bra jobb. För oss som har tröttnat på Håkan Hellströms storhetshets kan man med fördel lyssna på Bergsten som substitut.

EP:ns fyra låtar är relativt avskalade, har vackra melodier som byggs upp och eskalerar i den fem minuter långa Vild gravitation som också är EP:ns bästa låt. Här får vi njuta av både bakgrundssångare och en känslosam fulsnyggt spelad sax, som tillfredsställer alla ens Stefan Sporsén-behov och rättfärdigar alla långa gitarrklinkande takter en tagit sig igenom hittills.

”De hoppfulla melodierna andas mycket mer vår än höst”

Jonas Bergsten har sagt att tanken från början var att EP:n skulle släppas i våras och jag tycker det är lite synd att det inte blev så. De hoppfulla melodierna andas mycket mer vår än höst och jag är rädd att man glömmer bort de ljuva melodierna under den långa vintern. Men kanske var det fiskelyckan som trots allt stod och pockade på Jonas uppmärksamhet även denna gång?

Sammantaget är det en fin EP men inget som får mig på fall. Jag är helt enkelt inte tillräckligt intresserad av ännu en popkille som låter likadant som alla andra.