Med en sluttid på 489 minuter är A Lullaby to the Sorrowful Mystery den längsta filmen på årets filmfestivalprogram. Inte helt oväntat, då den är skriven, regisserad och producerad av den filippinska mastodontfilmsfantasten Lav Diaz. Men är det uthärdligt att sitta igenom hela? Djungeltrummans recensent live-twittrade upplevelsen i anteckningsblocket.
Söndag förmiddag, klockan 10.17: Två minuter sen till visningen. Spårvagnen omdirigerad, har sprungit från Nordstan till Biopalatset. Missar inte mycket mer än festivalvinjetten, men lite olycksbådande, ändå, att börja ett åtta timmars maraton andfådd och törstig. Nåväl.
En timme passerad: Det här går bra! Sammanhanget etablerat; filippinska revolutionen i slutet av 1800-talet. Och den spanska kolonialmakten avrättar flera gerillaledare, verkar det som. Upplagt för klassisk David vs. Goliat-revolt.
Två timmar: Dialog på engelska! Tidigare har den varit på tagalog, eller filippinska (är det olika språk?), eller spanska. Lätt bästa scenen hittills också. Två frenemies träffas för att röka lite opium och snacka om tidigare revolutioner som de typ legoknektat (legoknegat?) i. Den ena är en elak spansk general, den andra är en sån där antihjälte som brister i moralen ibland men alltid slutar på rätt sida. En bad-ass Han Solo-typ, som vi vet har ett gott hjärta för att vi tidigare sett honom skänka pengar till en liten blind flickas ögonoperation.
”Nu är det meta! Generalen på bioduken beskriver en ny fransk uppfinning; le cinématographe.”
Två och en halv timme: Nu är det meta! Generalen på bioduken beskriver en ny fransk uppfinning; le cinématographe. “Då jag först upplevde den var det som att kliva in i en alternativ värld”, säger han till sin kompis. Touché, Lav Diaz.
Tre timmar: Vetskapen om hur mycket som är kvar skaver lite. Filmen hade lätt hållit om den slutat nu, eller till och med i typ femtio minuter till om de började trappa upp mot klimax – men ytterligare fem timmar? Jaja, vi får tio minuters paus nu i alla fall. Återkommer.
Fyra timmar: Vet ni vad tikbalang är? Det är typ ett monster med hästhuvud i filippinsk mytologi. En hästbest. Just nu, i filmen, representerar den nånting, makt eller ondska kanske. Och om jag förstår rätt så är också alla den elaka generalens hangarounds manifestationer av samma väsen. En av dem är en supercool ninjakvinna med karate-chops och kinesisk bonde-outfit. En annan är en gubbe som ser ut som monopolmannen.
Fyra timmar och en kvart: Monopolmannen gnäggar, skrattar, bryter fjärde väggen. Pekar mot oss, mot publiken. Finns det ett budskap här? Vad vill han säga? Och när är det paus igen?
”Är det så man rättfärdigar att göra filmer som är hela arbetsdagar långa?”
Fyra och en halv timme: Ånej, Basilio sköt Simoun! Har jag nämnt dem tidigare? Basilio är en läkare och rebell och egentligen snäll men han är sur över nåt. Simoun är den där Han Solo-typen.
Fem timmar: Alltså filmer om folkarméer som gör uppror mot onda imperier är så jävla bra! Har ni sett Slaget om Alger? Det här är typ som den filmen. Eller Land and Freedom av Ken Loach. Eller The Matrix.
Fem och en halv timme: Tio minuters paus igen. Tar en cigg, köper inget att äta eller dricka. Näring är för veklingar.
Sex timmar: Nu är det meta igen. Poeten Isagani har bränt sina dikter för att han tycker att konst är egoistiskt och hedonistico, men Simoun ba “näe, en konstnär kan vara egoist, men konsten är aldrig egoistisk. Konsten är separat från sin skapare”. Är det så man rättfärdigar att göra filmer som är hela arbetsdagar långa eller, Lav Diaz? (Jo just det, Simoun dog inte förut, men han har hållit på att förblöda i djungeln i några dagar.)
Sex och en halv timme: Tappar koncentrationen ett tag pga försöker komma ihåg namnet på en skådespelare. Ingen som är med i filmen, alltså, utan bara nån jag började tänka på. Tror att jag försökte hitta på en rollista till en hypotetisk brittisk remake av den här? Vet ej varför.
Sju timmar: Det här är en väldigt lång film.
Sju och en halv timme: Tim Roth vare jag tänkte på!
”Kanske den längsta och bästa filmen någonsin.”
Åtta timmar: Råkar blunda, nästan somna, men på insidan av mina ögonlock möts jag av Gregoria de Jesus, som letar efter gerillaledaren Andrés Bonifacio avrättade lik. Å gud, den här filmen har tagit över mitt huvud. Kommer börja drömma på tagalog.
Åtta och en halv timme: …
Utvärdering, fyra timmar och en måltid senare:
Kanske den längsta och bästa filmen någonsin. Förmodligen varken eller. Men ändå, så sjukt lång film. Älskar den.
Och dessutom sann. Delvis. Några av filmens revolutionärer var tydligen verkliga filippinska nationalhjältar; andra är karaktärer hämtade ur samtida politisk fiktion. Gregoria de Jesus var på riktigt gift med Andrés Bonifacio, som startade upproret tillsammans med författaren José Rizal. Simoun och Isagani i sin tur är figurer plockade ur dennes roman El Filibusterismo.
Lullaby blir alltså en lektion i både historia och litteratur. I mytologi och filippinsk nationell självbild. Måhända en aningen vinklad sådan, då den spanska kolonialmakten verkligen målas upp som om de vore typ Rymdimperiet. Men då är också underdog-vinkeln oftast den mest korrekta.
Plus, återigen, så sjukt jävla lång film. Älskar den.
