Den nya Thor-filmen är ett omistligt tidsdokument – och hälsofarlig.

Man kan ta med sig flera goda saker från Thor: Ragnarok. Kul att kvinnliga karaktärer får ta plats. Kul att Jeff Goldblum är med även fast han är skit. Kommer inte på mer.

Sen kan man ha vissa invändningar också.

Thor:Ragnarok är exempelvis fylld med allt du kan föreställa dig men helt jävla tom. En aggressiv underhållningstromb av karaktärer, laser och åska och krig och komedi. Som att sitta och stirra på samma porrklipp om och om igen tills euforin når det där gråa taket när allt annat än att njutningen fortsätter är betydelselöst. Här blir vi alla datafeta ungar med döda marshmallows-ansikten och intorkad mjölkchoklad på halsen.

Marvels universum har aldrig vetat måttfullhet eller balans, deras själva affärside bygger på motsatsen. Men den tredje filmen om Asgårds åskgud når en religiös nivå av underhållningstäthet. Inte en scen lämnas utan nåt skelett med kromhjälm blir omintetgjord eller blixtad eller kluven på mitten. Inte en scen utan nån bikaraktär levererar nån vitsighet. Och så rockmusiken. Den skär genom hjärnan som ett barndomstrauma.

Paus, laddning, återhållsamhet, jag skulle inte kunna säga vad det betyder nu. Rytm och takt: vad menar du? Karaktärsutveckling: dra åt helvete.

Thor: Ragnarok är spektakulär på samma sätt som det är spektakulärt att röka heroin. Men framför allt är filmen ett omistligt dokument över samtiden.

De tomma känslorna (Thor mejar ner nån smaragdgrön zombiearmé) äter sig in i din kropp och (nån slaktar till Led Zeppelins Immigrant Song) programmerar om dig. In i den stora, stumma lyckan nu. Där allt är färg och ljud, baby. När jag går ut ur salongen dunkar Manboy av Eric Saade ur högtalarna.