I fredags invigdes Göteborg Film Festival 2017 med filmen om den finske gayikonen Tom of Finland (Touko Laaksonen). Henrik Boström såg den, och gillade vad han såg.
Regi: Dome Karukoski
I rollerna: Pekka Strang, Jessica Grabowsky, Taisto Oksanen, Seumas F Sargent
Män som vill ligga med män men inte får blir typ alltid bra film, av någon anledning. Oftast är det geniförklarade och/eller missförstådda konstnärer ur vår närhistoria som föräras sådana biografier – och nästan lika ofta är de väldigt, väldigt fyndiga och väldigt, väldigt engelska. Stephen Fry som Oscar Wilde i Wilde (1997), Michael Sheen som Kenneth Williams i Fantabulosa! (2006), eller John Hurt som Quentin Crisp i The Naked Civil Servant (1975). Egentligen nådde genren sin höjdpunkt redan i Prick Up Your Ears (1987), med Gary Oldman som pjäsförfattaren Joe Orton. Behövs det då verkligen fler?
Touko Laaksonen, alias Tom of Finland, var en geniförklarad och/eller missförstådd konstnär ur vår närhistoria. Han ville ligga med män i en tid då det var förbjudet enligt lag, och har nu förärats en filmbiografi. Det enda som sticker ut från exemplen ovan är egentligen att han var just “of Finland”. Och det gör faktiskt också att filmen känns rätt fräsch, trots att “biografier över döda vita män” typ är hela världens favoritgenre (efter “superhjälte”). Ganska få av dem har trots allt varit från Finland hittills.
”Dome Karukoskis film är nästan oförskämt bekväm i sig själv”
Ändå är Dome Karukoskis film nästan oförskämt bekväm i sig själv – som om de aldrig gjort annat i finska filmindustrin än att spela in storsatsningar om gaypornografiska nationalklenoder. Allt bara flyter på, medan fyra decennier hinner passera under två timmar och Pekka Strang, filmens Tom, åldras från tjugo till sextio typ helt obemärkt. Från hemliga sexmöten i skogen under andra världskriget till ikonstatus på den kaliforniska gayscenen. Allt gjort på ungefär samma sätt som vi är vana att se historiska hyllningar på vita duken. Fast på finska. Och med marginellt större fokus på fallos.
Både skådespel och produktionsvärden är helt enkelt av en sådan klass att Finland kan hålla sina karikatyr-erektioner högt i stolthet. Vad som kanske saknas är väl det potentiellt mjukporriga som görs omöjligt av den här filmens behov av att tilltala en bred publik. Inte för att det nödvändigtvis är vad Tom of Finland (filmen) hade behövt, men kanske vore det vad Tom of Finland (personen) hade velat ha. Mer storkönade muskelmän.
