Eftersom det är filmfestival är det också tid för ytterligare en filmrecension. Den här gången är det Tonya som fastnat i Henrik Boströms grepp. Snyggt och roligt med medvetet svajande trovärdighet. Sitt kvar under eftertexterna för att få reda på hur historien verkligen artade sig.

Regi: Craig Gillespie
Med: Margot Robbie, Allison Janney, Sebastian Stan, m fl

Vet ni historien om Tonya Harding? Hon konståkaren från nittiotalet som typ var så avundsjuk och vinstlysten att hon anlitade ett par gangsters för att misshandla sina största konkurrent. Har för mig att det var två stycken, men kan ha varit bara en eller kanske ett helt motorcykelgäng. Men cirka två skurkar med baseballträn i alla fall eller batonger eller nåt som typ attackerade Kerrigan, konkurrenten, och totalt krossade knäskålarna på henne. Tror jag.

Eller trodde, i alla fall, innan senaste gången jag kollade upp händelsen på Wikipedia då jag hörde talas om att den skulle filmatiseras. Jag har läst om det flera gånger innan, för det är en så fascinerande historia, men också så oklar och tacksam att överdriva. Till och med de som minns när incidenten dominerade nyhetssändningarna verkar redan från början ha byggt ut den i fantasi och återgivningar. Lagt till detaljer, utsmyckat. Därför passar det också bra att när den nu dramatiserats är det en biografi i samma anda som “24 Hour Party People” (2002) eller “Confessions of a Dangerous Mind” (2002). Baserat på dokumenterade fakta, officiella uttalanden och intervjuer med de inblandade, visst. Men hela tiden med medvetet svajande trovärdighet.

Australienska såpastjärnan Margot Robbie funkar riktigt bra som Tonya, stolt redneck från Oregon, och tar på sig en överdrivet amerikansk Simpsons-röst som passar tonen perfekt. Samtidigt gör Allison Janney filmens bästa framträdande som hennes mamma, LaVona, en förälder vars approach till till “tuff kärlek” snarare påminner om “tufft hat”. Genom uppväxt och karriär följer vi relationen dem emellan, och parallellt Tonyas förhållande med allmänt kassa maken/managern/misshandlaren Jeff Gillooly (Sebastian Stan). Också relevant är sitcom-korkade livvakten Shawn (Paul Walter Hauser), som tillsammans med Gillooly spelar en avgörande roll när vi når OS-året 1994 och den händelse som spred Tonya Hardings ökända namn långt utanför konståkningsrinken.

Vittnesmål i mockumentär intervjuform avlöser dramatiseringar, snygga skridskoscener och fjärde väggen-brott. Allt är roligt, snabbt, lite oseriöst och ofta meta. Karaktärer kan plötsligt vända sig till kameran mitt under en våldsam sekvens, bara för att påpeka att det vi nu ser faktiskt inte hände i verkligheten alls. Förmodligen för att till exempel Gillooly svurit på något i sin bekännelse – medan Harding tvärnekat. Eller tvärtom.

Men vad var det egentligen som hände, i verkligheten? Well, den här filmen ger en bild, men anstränger sig också för att få oss att tveka på den. Dock är det värt att sitta kvar under eftertexterna och se utdragen ur de genuina intervjuer som filmen delvis bygger på. Några av de mest osannolika uttalanden visar sig då vara helt ordagranna – och plötsligt tänker man “shit, tänk ifall det gick till EXAKT så här ändå?”.