Eldstrider, korrupta poliser och rapmetal. Djungeltrumman har recenserat den amerikanska kriminalthrillern Triple 9, som lämnar imponerande mycket att önska.  

Alla har vi åtminstone en vän som bär på ett sånt där riktigt irriterande särdrag. Kanske skrattar de som en vildvittra, snyter sig jättehögt i offentliga sammanhang, eller bär charmerande mängder parfym.

Produktionsteamet bakom Triple 9 har lyckats nästla in precis en sådan kompis i sitt universum. Casey Afflecks kommissarie Chris Allen slutar aldrig tugga tuggummi. Han gör det när han blir slagen i bitar, när han dricker öl. Allen tuggar tuggummi när han aktivt inte tuggar tuggummi. Själva snaskandet i sig avslöjar inget av värde hos Afflecks karaktär – det bara fortsätter i all sin frustrerande meningslöshet. Och utgör samtidigt en förvånansvärt ren metafor över det kriminal-spektakel som är Triple 9. En film som mest bara pågår.

Regissören John Hillcoat har här fört samman ett helt raster av välkända skådespelare. Du har nämnda Affleck, Woody Harrelsson, Kate Winslet, Chiwetel Eijofor, alla i en berättelse om fyra poliser som på sin fritid rånar banker, och nu ska göra sin allra sista heist innan den absoluta friheten.

Triple 9 är i mångt och mycket en regelrätt snutfilm; poliser som dansar mellan lagens båda planhalvor, en rysk maffiaboss (Winslet), en pundande föredetting och inte minst en massa kvinnor som ska stå ut med alla dessa män, lika genustränade som en bit oxfilé med bearnaise-sås.

Relativt snabbt förstår den uppmärksamme att Triple 9 inte har några intellektuella ambitioner, här varvas täta eldstrider med rap-metal från minut ett. Men är då denna hårdkokta produktion någonting att lite enkelt sjunka in i en söndagkväll när du sänkt tre folköl? Nja, inte heller slötittandets attraktionskraft har filmen förlänats med. Triple 9 är mer som att spela en omgång Cluedo med en apa, en katt och en byrå – någonting du bara uppskattar på hallucinogena droger.

Hillcoat tycks ha föresatt sig att berätta så lite som möjligt om så många som möjligt. Sympati, denna alldeles avgörande beståndsdel i ett karaktärsbygge, hinner vi inte upprätta för någon. Den röriga ramhistorien fördunklas än mer av ett direkt opålitligt manus, skådespelarna spelar antingen över eller inte alls. Hela filmen irrar omkring som din pappa när familjen skulle hitta till något tveksamt nöjesfält när du var sju.

Men allra tydligast är ändå avsaknaden av grundidé; hur Triple 9 inte försöker säga någonting om människans beskaffenhet, hennes värderingar och drivkrafter – trots att polisrullar överlag lämpar sig utmärkt för att behandla detta moralens dimmiga gränsland. Att försöka stiga in i den här filmens väsen är att kliva rakt ut i en svart, tyst rymd.