Batik, utsvängda brallor, kärlek, Vietnam och hår. De flesta känner igen Hair från filmatiseringen 1979. Rikard Bergqvist har istället slängt in hippiegänget i ett köpcentrum och gett dem tuppkam. Vi tar oss ett snack med regissören till den nya uppsättningen av Hair på Göteborgsoperan för att reda ut hur hårresande denna föreställning egentligen kommer bli.

Hej! Vem är du?
– Jag heter Rikard Bergqvist och jobbar som regissör, manusförfattare, översättare och skådespelare. Pluggade på scenskolan i Malmö för länge sen och har gjort många uppsättningar på Operan här i Göteborg.

Berätta lite kort om föreställningen!
– Den skrevs 1967 och hade premiär i New york. Originalet handlar om summer of love, hippies, Vietnamkriget och ungdomar som gör revolution. Vi har istället placerat den i samtiden och gjort en nyare och modernare variant. Den här uppsättningen blir en musikhappening, en konsert. Det är massor med låtar, både de man känner igen men också mycket annat material som inte finns i filmen. Scenversionen skiljer sig radikalt från filmen, det här är en sprakande rock-kabaré.

”De lever jävel där ett tag”

Originalmanuset till Hair är rätt knäppt, hur gör man när man får det i handen? Var börjar man?
– Vår föreställning är också knäpp! Men när jag får ett manus börjar jag alltid med att översätta sångerna och dialogerna. När man översätter måste man hitta andra formuleringar och andra ord för att få det att låta bra i vår tid och vårt land. 60-talsslanget som är i originalmanuset har jag inte ens försökt översätta och att härma ungdomar som de låter idag blir också töntigt. Vad gäller regin börjar jag med att försöka göra en övergripande idé, reda ut hur det hela ska presenteras sceniskt och hur rollerna ska vara och röra sig på scenen. Sen så fyller man i och färglägger och animerar. I den här föreställningen är det också mycket video och animationer som ligger synkade med musiken.

Föreställningen ska alltså utspela sig i ett köpcentrum. Hur kom du på den idén?
– Eftersom vi inte ville göra 1967 i Central Park så försökte vi hitta en arena där de här ungdomarna skulle kunna hänga idag. Och en shopping mall kändes som ett bra alternativ för det. Så de här ungdomarna hackar sig alltså in i en mall som snart ska invigas och drar igång en musikfest och tar över för en stund. De gör det som en manifestation, de lever jävel där ett tag och spelar musik och gör graffiti. Det är ett ungt konstkollektiv men musiker och konstnärer.

Det blir alltså en ”musikteater i form av en live-konsert”. Vad betyder det egentligen?
– Det är inte jag som formulerat det så men det är i alla fall en väldig massa låtar som framförs live på scenen av musiker som också är en del av gänget. Och låtarna avlöser varande i en snabb följd, det är en riktigt fet konsert. Det finns scener och en slags handling och en röd tråd också även om den inte alltid är helt tydlig.

”Rätt ordentligt utflippad”

Hur får man en musikal som handlar om hippies som protesterar mot Vietnamkriget att kännas aktuell idag?
– Vi tycker dramatiken och det som hände då funkar idag också, vi lever lite i samma tidsålder nu. Men vi pratar inte om Vietnam alls till exempel. Ungdomarna är pacifister och bränner sina inkallelseorders men det känns inte särskilt långt från verkligheten. Även om vi inte har allmän värnplikt just nu så är vi nog på väg dit igen eftersom situationen i världen är som den är. Modemässigt är det mer streetkids än 60-talsestetik. Men det är ett tillåtande gäng där man får se ut och vara som man vill. Frisyrerna spelar ju stor roll idag också även om det inte är just långt hår som gäller. Mycket identitet ligger i frisyrer, det är inget som är specifikt för 60-talet.

Vilken är din favoritlåt i musikalen?
– Det finns ju flera, till exempel The flesh failures som ingår i det långa avslutningsmedleyt där även Let the sunshine in är med. Och Walking in space är bra, och Hair, I got life, och Aquarius…

När jag tänker på Hair tänker jag på en totalt utflippad musikal. Hur utflippad blir egentligen den här uppsättningen?
– Rätt ordentligt utflippad. Beroende på hur man menar med utflippat kanske men den är knäpp och osammanhängande och galen och rolig. Det är musiken som framförallt är den bärande grejen. Och karaktärer som tänker och gör lite som det faller dem in.