Var har vi egentligen den romantiska komedin idag? Å ena sidan känns formatet helt förlegat, å andra sidan har vi aldrig varit mer vidsynta kulturkonsumenter. Djungeltrumman tog på sig läsglasögonen och gick igenom tendenserna.

Nu ska vi se. Jag blir hellre gravid med en alien, föder den, och dör i efterverkningarna än ser Love Actually igen. Hm. Ett försök till: jag sover hellre i ett stall i Örkelljunga resten av mitt liv än genomlever ännu en halvtimme av Bridget Jones Dagbok.

Känner ni? Tidigare var det enkelt att fälla fräcka omdömen om romantiska komedier, idag kommer företaget inte alls med samma energi. Att håna vad som vanligtvis betraktas som fulkultur är 2017 en döende konst: nu svärmar medelklassen för Bonde söker fru och skriver kandidatuppsatser om Sunset Beach. Privilegiet att förklara någonting inte sällan riktat mot en kvinnlig målgrupp som uselt, för att sedan invänta kalsongregnet från en flock ylande civilingenjörsstudenter, är inte längre självklart. Den hårda gränsen mellan fult och fint ger efter.

Inom få fält syns detta så tydligt som i vår relation till romantiska komedier. Amerikanska romcoms kan, detta måste understrykas, mycket väl vara fulkulturens själva regalskepp. Här smälter alla huvudlösa modetrender, alla heterosexuella feberdrömmar, alla ”fortsätt tjata så går hon ut med dig”-strategier samman i ett uttryck som bara de oförskräckta och de dumma vågat älska högt.

Idag författar vi essäer och startar universitetskurser. Vi ger den romantiska komedin vårt allvar men det är inte alldeles säkert att den förtjänar det. Journalisten och författaren Julia Skott har skrivit en avhandling i ämnet och berättar, inte utan njutning, om några av genrens olyckligare inslag.

– Jag brukar skämtsamt säga att, i romantiska komedier, så är den enda skillnaden mellan om någonting är obehagligt eller inte om huvudpersonen är intresserad. I romantiska komedier spelar det exempelvis ingen roll hur idiotiska saker huvudpersonen gör för att överbrygga det vanliga ”hindret”, en annan kille, föräldrars medgivande, giftermål, som slutligen ska överbryggas för romansens skull. Du kan ljuga, du kan bryta dig in i lägenheter, du kan stå utanför med en boombox trots att hon har gjort klart att hon aldrig mer vill träffa dig – allt är tillåtet i kärlekens namn.

Varför är det viktigt att ta romantiska komedier på allvar?
– Personligen tycker jag att det är intressant att ta saker som människor faktiskt konsumerar på allvar. Sen får vi inte glömma att de romantiska komedierna lär oss en del bra saker också. Som att inte acceptera vad som helst. Som det heter på engelska: ”don’t settle”. Det tycker jag romantiska komedier ändå har lärt oss, du kan vänta på den där himlastormande passionen. Och bättre vara ensam singel än ensam i ett förhållande: se dig omkring! Satsa!

Det döljer sig emellertid en oroande dimension i den romantiska komedins renässans, iakttagelsen stämmer endast på det som varit. För visst borde filmbolagen, helt i enlighet med kapitalismens regelbok, kunna utnyttja denna ”fulkulturens” nya elektricitet idag? Men försvinnande få romcoms produceras i USA, och få ser dem som ändå når biosalongerna. Enligt den amerikanska tidningen The Atlantic har intäkterna inom genren dalat med 90 procent sedan 2008, och förra året gav kejsardömena Lion och Disney tillsammans ut nio romantiska komedier. Går vi ett decennium tillbaka i tiden landar samma siffra på 20.

”Är den stora passionen helt enkelt inte tillräcklig längre?”

Ytliga branschförklaringar som att de stora stjärnorna inte längre vill vara varken roliga eller kära kombineras med svulstiga argument om tvåsamhetens sönderfall i västvärlden. Vissa sträcker bajonetten i luften och gastar om Filmformatets Död, andra härleder ointresset till superhjälte-filmernas maktfullkomlighet på marknaden. Folk kräver större, djärvare världar att kapitulera in i idag. Julia Skott är däremot milt optimistisk.

– Jag tror att allt går i cykler. För tillfället drar folk mer åt superhjälte-trilogier och överlag en längre form av berättande. Inom den romantiska komedin är det ofta ”happily ever after” efter en och en halv timma och sen ridå. Det är synd. Det som händer efter och det som händer under en kärleksrelation, hur man verkligen kommunicerar med varandra, är intressant. Slutligen får vi inte glömma att vissa av de bästa serierna idag ändå faller till kategorin romantiska komedier, ta New Girl till exempel.  

Passengers Foto: Columbia Pictures

Ändå måste man se på filmbranschen med välviljan hos en border collie för att undgå känslan av att romantiken upplever en smärre identitetskris. I amerikanska Passengers, inpiskad som vinterns definitiva kärleksrulle, är handlingen förlagd till ett rymdskepp där de sista spillrorna av människorasen ligger nedsövda. Så hårt anser alltså Hollywood att de behöver vrida romantiken idag för att den ska bibehålla någon form av förförelse: ställ den mot en fond av De Yttersta Dagarna.

Visst är kärlek ett nästan oumbärligt element i alla typer av film, även sci-fi, men att placera romantik som historiens själva motor och sedan trycka in kosmos och undergång som ett slags barnsliga avledningsmanövrar vittnar om någonting som påminner en hel del om yrkesmässig osäkerhet. Är den stora passionen helt enkelt inte tillräcklig längre?
– Jag tror att folk fortfarande tycker det är gött att se människor hångla och bli tillsammans, säger Julia Skott.

Texten publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #36