Bandet med no holding back som går hem på alla scener, från kyrkor till Debaser. Sallyswag är en musikalisk käftsmäll som vill göra världsmusik till det nya heta. Idag släpper de sin debutskiva och nästa vecka står de på Nefertitis scen för en ösig hemmarelease.

I en replokal nästan helt utan luft har niomannabandet Sallyswag repdagar. Det är högst ovanligt att de allihop är samlade och repar tillsammans, men nu är de här. Några liggande på golvet, några sittande i stolar. Som en hel liten estetskolklass utspridda i en svettig lokal i Musikhögskolan i Göteborg.

– Alla i bandet är ju frilansmusiker med olika projekt, band och karriärer. Så det är ganska svårt att få till att ses, säger Sanna Sikborn Erixon, gitarrist.

På deras tre aktiva år har uppemot 30 personer på något sätt spelat med bandet. En av förutsättningarna för att det ska fungera är att det är högt till tak och kanske inte alltid hela originalbandet som står på scen.

– Det var dealen från början. Första giget var ett proffsgig, det var det vi samlades kring och det var ambitionen hela tiden. Alla är frilansmusiker och det är så det ska funka, säger Erika Risinger.

Erika Risinger var den som från början kom upp med idén Sallyswag. Hon ville starta ett drömband med de bästa och coolaste musikerna hon kunde hitta. Sagt och gjort. Totalt blev de nio personer som sågs för första gånger i Göteborg 2013. Början på karriären fick minst sagt en rivstart.

– Vi fick första frågan på gig innan vi hade skrivit första låten eller ens träffat varandra i bandet, säger Sanna Eriksson, sångare i bandet (obs ej att förväxla med gitarristen Sanna Sikborn Erixon, detta är två olika personer!).
– Det är ju så jävla fett va för att alla vill boka det här bandet så vi har inte behövt spela in någon skiva förrän nu, säger Tove Brandt, basist, från sin horisontella plats på golvet.

”Det här med att vi bara är kvinnor i bandet, vad spelar det för roll?”

Sallyswags musik är inte det lättaste att förklara, men har du hört den glömmer du inte bort den. Det är något helt annat än övriga musiksverige.

– Vi spelar världsmusik men det är väl egentligen en blandning av massa olika stilar, musik från olika delar av världen. Vi har både latin, dancehall, folkmusik från Sverige och hiphop, säger Aurelia Dey, sångare.

Käftsmäll är ett ord man stöter på var man än läser om Sallyswag. Det är också det ord de använder för att förklara debutskivan som släpps i oktober. En käftsmäll.

– Varför vi sa det där med musikalisk käftsmäll var mycket för oss själva, vi ville vara det där feta bandet. Det var något vi siktade på, säger Sanna Eriksson.
– Inte be om ursäkt liksom, bara gå, fyller Paulina Moberg, trombonist, i.
– Det känns som att allt vi gör, gör vi med pondus, det är ju därför folk älskar oss tror jag, säger Aurelia Dey.
– Vi vill ta plats liksom, och vi tar ju också mycket plats rent fysiskt… säger Sanna Eriksson.

Det märks att Sallyswag har pratat mycket med varandra om vad bandet står för, vad de är och vad de inte är. På frågan om Sallyswag är ett statement svarar de självsäkert ja. Tove Brandt och Aurelia Dey som legat på golvet i replokalen sätter sig upp när diskussionen tar vid. För helt onyanserat är inte svaret.

– Ibland blir vi gjorda till ett statement mot vår vilja. Det här med att vi bara är kvinnor i bandet, vad spelar det för roll? säger Sanna Eriksson.
– Att vi är bara kvinnor blir ett statement för att de som ser oss upplever det som någonting fullkomligt jätteovanligt, säger Paulina Moberg.
– Vi tycker att vårt statement är mer det här med att bara vara oss själva, fortsätter Sanna Eriksson.

En av de saker Sallyswag jobbar hårt för är att inspirera unga, framförallt unga tjejer, att spela, starta band och ta plats.

– Då vill vi motverka det här med att vi sticker ut på grund av att det är nio kvinnor i bandet. Vi vill sticka ut för att vi står där och är ett statement genom att vara oss själva, säger Sanna Eriksson.

”Jag vill kunna bidra till att förändra en norm”

Som lyssnare förmedlas statement-känslan även i bandet texter. De präglas mycket av politik och en vilja att förändra. Men det är inget uttalat måste. Vissa låtar har politiska budskap, andra inte. Det får den som skriver låten själv bestämma.

– Personligen känner jag att jag i det här bandet bara vill skriva om saker och ting som jag vill förändra. Jag får en styrka av alla medlemmar och en påminnelse om att jag vill förändra saker för att det här är så jävla najs. Jag vill kunna bidra till att förändra en norm eller rasism eller orättvisor, säger Aurelia Dey.

Hur ser framtiden ut?
– Nästa år ska vi till Zimbabwe och Sydafrika på ett slags turné- plus utbytesprojekt. Jag var där i ett annat turnéprojekt och kände att vi också måste dit och möta alla de musikerna som jag mötte, framförallt kvinnliga musiker. Jobba med dem och ha ett utbyte av repertoar, erfarenheter och inspiration. Annars satsar vi ju på skivan och vår releaseturné, säger Aurelia Dey.
– Vi ska fortsätta finnas som en kraft, det här bandet saknar ju hittills motsvarighet i Sverige så vi ska fortsätta vara den kraften och finnas närvarande i svenskt musikliv, säger Sanna Sikborn Erixon.