Sarah Meurle är en flerfaldig European Skater of the Year och fotograf som upptäcker och utforskar världen via sitt skejtande. Vi har pratat om hur Sarahs resa har sett ut, att leva som skejtare och om hur det har varit att vara med i Nikes första kvinnliga skatefilm Gizmo.

 Sarah Meurle kommer från Blentarp, en liten by som ligger i södra Skåne, där det inte fanns mycket till skejtmöjligheter. Under hennes tidiga tonår gick det en skatevåg genom byn och Sarah och hennes tjejkompis var inte sena med att haka på.

–Vi köpte brädor i hemlighet, jag fastnade direkt och tyckte att det var skitkul. Jag byggde en skejtramp på vinden för det fanns ingen asfalt utanför oss, så jag höll på och åkte fram och tillbaka över en liten vindsyta. 

Innan Sarah började skeja spelade hon fotboll och att kunna släppa lagsporten och den press det innebar för att istället kunna vara fri och skejta med sina vänner kändes som en stor lättnad. Tjejen hon hade börjat skejta med slutade efter ett tag, men då hade Sarah redan sitt Blentarpsgäng som tog bussen till grannbyarna och sedan Lund och Malmö för att utforska nya skatemiljöer. 

– Även om jag skejtade en del ramp så var det street som jag tyckte bäst om. Det var kul att leta efter platser att skejta på i stadsarkitekturen. 

Foto: Sebastian Waldenby

Hon berättar att en bra skatespot kännetecknas av mark som inte är gjord av kullersten. Det får gärna vara granit och finnas många höjdskillnader, lutande väggar, trappor och räcken. Alla områden är dock inte lika vänligt inställda till skejtare. 

– Vissa städer har skate-stoppers på sina bänkar för att de inte vill att skejtare ska förstöra dem. Det är tråkigt för ibland så förstörs det faktiskt inte. Det beror på vad det är för material, om det är en tillräckligt hård sten så slits det inte. 

Sarah säger att det är tråkigt att många ser på skejtare som något negativt och inte ser de positiva delarna med skate och de mötesplatser och den gemenskap det kan öppna upp för. 

– Det finns så många positiva aspekter med skate och vad man kan skapa. Det öppnar upp för att interagera med nykomlingar i staden men kan även få unga och gamla att mötas. Det är helt otroligt, det finns så mycket som är bra med det så det är synd att de inte ser det.

När Sarah var 14 år brukade hon ägna helgerna åt att åka till inomhusparken Bryggeriet som ligger i Malmö. Det var även där blev hon upptäckt och sakta men säkert började hon få lite spons från den lokala skatebutiken. Därefter följde en skolgång på skategymnasiet där lunchrasterna ägnades åt skejtande, i slutet av tonåren började Sarah tävla och flög även till Barcelona för första gången.  

– Att vara mycket i Barcelona och filma och att åka på Europatävlingar gjorde att jag fick en del spons, men det var inte som att jag kunde leva på det. Som ung sov jag mycket på kompisars soffor, åkte runt och åt det billigaste jag kunde hitta. Jag har pluggat och tagit csn och jobbat i skatebutiker vid sidan av och haft olika jobb när jag rest. Sedan så har jag skejtat och tyckt att det var väldigt kul att filma och bli filmad när jag skejtar och upptäcka olika städer. Det har varit ett sätt att resa och upptäcka världen. 

Sarah är inte enbart professionell skejtare utan även fotograf, något som har visat sig passa väl ihop med skatekulturen. Parallellt med hennes skateframgångar har hon studerat fotografi vid Östra Grevie Folkhögskola och Valand. Hon berättar att hon egentligen kände sig klar med skejtandet när hon började på Valand men allt ändrades då Nike hörde av sig och frågade om hon ville åka för dem, ett erbjudande som var för bra för att hon skulle tacka nej. 

– Det har varit helt otroligt. För ungefär tre år sedan så var det många företag som började få upp intresset för kvinnliga skejtare och skateboardåkning och de hade bestämt sig för att satsa på det. Även tidningarna och samhället i stort har börjat få ett större intresse och tycker att det är coolt med tjejer som gör aggressiva sporter eller är tuffa. Det har inte riktigt varit så förut. 

För ett år sedan bestämde sig Nike för att förnya hennes kontrakt vilket innebär att Sarah numera skejtar på heltid och kan leva på det, något som hon har gjort sedan ett år tillbaka. Ett av Nikes senaste projekt har varit märkets första kvinnliga skatefilm med professionella kvinnor som skejtar. Under produktionen av filmen har Sarah rest till Spanien, Kina, Los Angeles och Frankrike för att skejta med andra tjejer från Nike-teamet.

– Det är superinspirerande att få den peppen tillsammans. Jag kan tycka att man verkligen kan få det av att skejta med killar också, men det är väldigt häftigt att se det utvecklas och man blir väldigt peppad av att vara en del av det. Tidigare har jag vetat om vilka de tjejer som skejtar mycket i Sverige och världen är, jag visste vem som var vän med vem och nu börjar man inte riktigt ha koll längre. Det finns en sådan stark community. 

Foto: Sebastian Waldenby

De som har sett Sarahs foton märker nog snabbt att skejtandet och fotokonsten går bra ihop, men Sarah berättar att det inte var en självklarhet att föra ihop fotograferandet och skejtandet. 

– När jag var på resor och skejtade så var det alltid en professionell skatefotograf som gjorde den biten jättebra. Man får inte heller lov att ta varandras bilder, om någon står och fotar från en vinkel så kan jag inte ställa mig bredvid den personen och ta samma bild. Så jag tittade alltid på molnen, en skugga någonstans eller tog ett porträtt utifrån platsen jag var på men det var aldrig skatefokuserat. Det blev mer det som är runtomkring. Det blev ganska så mycket skatekultur men inte actionbilder.

Sarah kände att hon ville utvecklas och lära sig mer om fotografi och gick på Östra Grevie innan hon kom in på Valand. Skolans fokus på att uttrycka sig och sina personliga tankar var något som föll henne i smaken. 

– Jag kände att min identitet till så stor del var präglad av skate, och hade ett behov av att uttrycka andra sidor av mig själv. Så det var en period då jag överhuvudtaget inte ville blanda konst och skate, vilket var viktigt för mig. När jag gick på Valand utvecklade jag ett stort intresse för att göra experimentella bilder i mörkrummet, och behandla olika ämnen genom det. Så småningom så började jag göra bilder till brädgrafiker och på så sätt ändå kombinera de två. Sedan har jag varit tillfrågad att fotografera skate för olika tidningar och då har jag gjort det. Jag har insett att det känns bra när man kan göra det på sitt sätt.

När en lyssnar på Sarah och andra skejtare är det inte utan att man undrar om skate är ett sätt att leva och en slags inställning till livet mer än ett intresse eller en sport. Sarah säger att det finns för och nackdelar med skejtandet som livsstil och hon är tydlig med att belysa vilken av att göra andra saker utöver skejtandet. 

– Jag har lärt mig så mycket via skate och de flesta jag lärt känna känner jag via skate. Det är ett sätt att leva men sedan är det nog också viktigt att ta sig ut från den bubblan och se livet från olika perspektiv. Det märks tydligt på någon som har gjort någonting annat som också värdesätter andra saker. Det tycker jag är jätteviktigt. Jag tror att jag har blivit tvungen att göra det ibland när jag har varit skadad. Då kan man inte skejta på tre månader och då kan man inte bara sitta hemma. Jag tror att det är många skateproffs som blir deprimerade när de blir skadade för att de inte har något annat, det är inte alls bra.