Hur åldras man med värdighet? Shout Out Louds är aktuella med ny skiva och kommande världsturné, men har varit med ett tag nu. Djungeltrumman stal en pratstund med bandets sångerska Bebban Stenborg, om Ease My Mind, leriga turnébussar som luktar hockeybag  – och hur man hanterar att inte vara det nya coola längre.

Hej Bebban! Hur kom det sig att Shout Out Louds har börjat spela ihop igen?
– Hm, det låter så dramatiskt det här med att börja spela ihop igen, vi har egentligen aldrig slutat. Och borta från varandra på något meningsfullt sätt har vi inte heller riktigt varit, vi ses ofta ändå eftersom vi är bästa kompisar. Men det var sjukt kul att spela in en till skiva, svårt bara att hitta tiden till att göra det eftersom vi har andra jobb och barn och sånt nu för tiden. Tiden går alltid lite för fort för oss.

Upplever du att det finns nackdelar med att spela i ett band och känna varandra så pass väl?
– Den enda nackdelen jag kan komma på är kanske att man inte riktigt respekterar varandra som yrkespersoner på samma sätt. Vi har sett varandra växa upp, byta stil, göra pinsamma val, vara puckade småungar. Vi skäms allihop lite grann över att kalla oss artister eller musiker för vi vet ju vilka klåpare vi var innan vi blev det. Fördelarna är nog rätt uppenbara: man kan gråta och balla ur på turné och få en kram för besväret istället för sparken. Och sen är det skönt att känna sig genuint älskad på sin arbetsplats, det kan ju inte vara särskilt vanligt.

Foto: Emma Svensson

Berätta gärna lite om Ease My Mind.
– Ease My Mind har seglat upp som favoritalbum hos de flesta av oss, det liksom skönaste och finaste vi har gjort. Våra ledord var superenkla – ”varmt”, ”härligt” och sånt: vi har verkligen gått på ren känsla. Det brukar vi nog alltid göra i för sig.

Ni har spelat under en del underliga omständigheter. Vad är ert sämsta konsertminne?
– Ett dåligt konsertminne är när vi var rätt nya och skulle spela på en festival i Portugal. Vi visste inte att den var jättestor. Vi kom helt utan crew och spelade sönder strängar hit och dit och vi var bara helt överväldigade, hundra procent klåparaktigt av oss. Sen skickade någon en recension av spelningen ur en portugisisk dagstidning till oss och vi förstod inte vad det stod men googleöversatte rubriken. ”Plattfisk” stod det.

Och bästa?
– När vi spelade på en otroligt välmenad men lite underbemannad och galen minifestival till förmån för flyktingar hösten 2015. Det var totalt kaos, så konstiga omständigheter överlag att det inte gick att göra annat än att köra på stenhårt. Jag tror att det var ungefär arrangörens politiskt deprimerade flickvän och tre till i publiken.

”Vi var extremt blyga och osäkra väldigt länge, har alltid känt oss som underdogs”

Och snart ska ni ut på världsturné igen. Hur är det egentligen? Att åka runt och tröska samma låtar hela tiden i typ tre månader måste vara hemskt.
– Haha, ibland är det lite småhemskt, men inte på grund av den en och en halv timme om dagen som vi spelar. Man befinner ofta sig i ganska deppiga miljöer, en lerig turnébuss som luktar gammal hockeybag, svartmålade loger med könsorgansklotter i något industriområde. Men vi har blivit väldigt bra på att söka upp lite gladare miljöer när vi är ute och turnerar, googlar mycket restauranger, parker, barer, badhus och utställningar.

Ni kan nu nästan ställas till kategorin band som ”har varit med ett tag”. Vad blir bättre och vad blir sämre inom musikbranschen med åldern?
– Det är ju en helt annan sak att vara det nya coola som alla är nyfikna på än att vara ett gammalt hederligt favoritband. Det kändes lite skrämmande inför de senaste två skivorna, vi började tänka att vi kanske inte har en helt självskriven plats på en någorlunda fräsch och peppad musikscen längre. Men lite så kände vi å andra sidan hela vår tid som nykomlingar också, vi var extremt blyga och osäkra väldigt länge, har alltid känt oss som underdogs. Var tog det där fönstret när man vet att man är bäst vägen undrar jag. Vi missade det tror jag, slarvade bort det kanske.

Men ni har ändå lyckats!
– Tänk om vi kommer att se tillbaka på den här tiden också och bara: ”Vad höll vi på med, vi var under 40 och hade hur roligt som helst, varför grubblade vi överhuvudtaget?”. Vi vet ju att vi gör bra musik fortfarande. Det är väl det där med att med lite ålder kommer nåt slags osäkerhet på om man försöker hänga med på ett konstigt sätt, som när Mick Jagger rappade med Wyclef, eller om man är mer som ett dansband eller vissångare som befattar sig väldigt lite med samtiden.

Haha! Till sist: Vad bör publiken förvänta sig av er spelning på Pustervik?
– Vad vill ni ha? Ni ska få det vad det än är, för ni är Sveriges kanske gulligaste folk.

Shout Out Louds släpper sin skiva Ease My Mind den 22 september och spelar på Pustervik den 26 oktober.