Simon Damoah är en göteborgare som gillar gitarrer och schyst sväng. På fredag släpps hans debutsingel Grått. Vi tog oss ett snack med Warners nya favoritkille!

Hej Simon! Vem är du?
– Jag är född, uppvuxen och härdad av Göteborg. Jag har sysslat med musik på olika sätt sen jag var liten. Började spela gitarr i 12-årsåldern och sen ja, försökte bli bra på det. Spelade i massa band, eller massa och massa, ett par i alla fall. Cover band och sådär. Sedan har jag varit ute och rest en massa med min morsa när jag var liten. Hon tycker om att resa och när jag var väldigt liten hade jag inget annat val än att hänga med. Men det hade vart bättre om jag var äldre, hon brukar klaga på att jag inte minns nånting av alla de här dyra resorna.

Har du något favoritresemål som du ändå kommer ihåg?
– Nja, det som jag tyckte var bäst var någon charterresa till Gambia. Men det var mest för att det var pool och sånt, man behövde inte gå nånstans och titta på saker. Det var Sverige fast varmare liksom. Jag var nio då kanske jag ska säga.

Du är ett helt nytt namn på den svenska musikscenen! Hur hamnade du här?
– Det har varit en slingrig väg. Det har inte varit självklart från början att jag ska bli artist, jag har alltid varit lite tillbakadragen. Jag har varit lite kluven med vad man ska göra, ska man plugga och bli nåt seriöst som mamma vill eller ska man försöka ge sig på artistgrejen som hjärtat vill. Det finns en del låtar om den kampen. Men det som hände var att jag fick kontakt med Petrus som är producent och han tyckte att vi borde göra en låt ihop. Så han kom hem och lyssnade på massa små idéer jag hade sparade på datorn och så fastnade han för nån melodi där. Det var bara en tiosekundersgrej. Men han tog tag i den och piffade till den lite och så satte jag mig och skrev texten. När jag satt och nynnade över den här lilla snutten kom meningen ”hur ska nån kunna se mig” fram. Och så blev det liksom temat för hela låten, att man har nånting som man är lite rädd för att dela med sig av och som gör att man känner sig utanför. Den här låten snappade Warner-rävarna upp, och nu pratar jag med Frida på Djungeltrumman!

”Det är ju lite som Jimi Hendrix att vända bakochfram på grejer”

Känns det som rätt val nu då, så här i efterhand, att satsa på musiken?
– Ja det får man väl säga, det är väldigt oklart vad som finns på horisonten men det är ju också väldigt spännande. Det känns som att det finns bra förutsättningar för att det ska gå bra tycker jag.

Vem är din största musikinspiration?
– Ja, jag har funderat på den här frågan. Jag har kommit fram till att det är bättre att inte säga några namn, det blir skevt. Det finns så många olika. Men allmänt kan man väl säga att det är soulsnubbar och -tjejer från USA och Sverige.

Jag läste att du vill bli gitarrgud, typ nästa Jimi Hendrix. Men…det är inte så mycket gitarr i din första singel. Varför är det inte det?
– Jag vet faktiskt inte. Det var ingen gitarr med från början, istället är det ett elpiano som vi har vänt bakochfram så det är ju lite som Jimi Hendrix, man vänder bakochfram på grejer. Men ja, det passade inte med gitarr helt enkelt. Man får göra som låten vill litegrann och den ville inte ha någon gitarr på sig.

Är det mer gitarr i de andra låtarna?
– Det är definitivt mer gitarr i de andra låtarna. Men jag är väldigt långt ifrån att ens börja nämna mig själv i samma mening som gitarrgud och Jimi Hendrix. Jag kan spela gitarr men tåget har gått om jag ska bli som honom. Jag är mer inne på att skriva schysta låtar och få till sväng och känslor och sådär.

Men det var ändå gitarren som du fastnade för först. Vad är det som är så gött med att just spela gitarr?
– Jag tror det var en tillfällighet. Jag fick ärva en gammal gitarr av min morfar och så började jag spela bara och fastnade. Märkte att jag var bra på det och då blev det kul, när man känner att man är bra övar man mer. Det är väl en livslång grej det där med gitarren. Det blev så bara.

”Den är ganska fin och det finns bara tusen exemplar men den är jävligt dålig som gitarr”

Jag förstod det som att du fortfarande har kvar din morfars gamla gitarr. Hur gör du för att den ska hålla och inte gå sönder eller inte bli dålig?
– Jag har inte spelat på den på fem år. Den är trasig och har spruckit. Den funkar inte helt enkelt. Men den står där som nån sorts klenod som jag kan kika på ibland. Den är ganska fin och det finns bara tusen exemplar av den. Men den är jävligt dålig som gitarr.

Du är born and raised göteborgare. Vilket är bästa stället i Gbg?
– Förut gillade jag mer klubbgrejen, nu är jag mer inne på att hänga med kompisar, dricka öl och snacka skit och det kan man göra bara man är med rätt gäng. Så det finns nog inget bästa ställe, det beror på var man är med sina nära och kära.

Om du fick leva i en annan tid än nu, när som helst både bakåt och framåt i tiden, vilken tid hade du valt?
– Jag skulle nog vilja leva 100 år från och med idag, med risk för att det ska ha gått åt helvete då. Jag vill se vad som händer, hur allting utvecklas. Teknik, kulturer, länder. Det hade vart spännande att se.

Ja men verkligen! Till sist: vad händer i din närmaste framtid?
– Närmst är ju att släppa den här låten, sen är förhoppningen att kunna spela live och spela bra. Bli bättre på livebiten och utveckla hur det funkar, få tag på fler schyssta musiker och kanske på sikt samarbeten och sådär. Mer musik på alla sätt. Det är min plan, eller min förhoppning i alla fall.