I början av året var Daniel Terres med och startade det mobila kulturinitiativet Staden är din. Med en turnerande breakdance-grupp och öppna föreläsningar skapar de den typ av möten som Göteborg behöver många fler av.

Berätta mer om Staden är din!
– Det startades av mig och Ernesto Escobar, som är grundare till Octagon Crew, en erkänd breakdansare, och trefaldig skandinavisk mästare tillsammans med sin crew. Det är en kombination av våra intressen för dans och samhällsengagemang som skapar Staden är din.

Hur fick ni idén?
– När jag flyttade till Sverige som vuxen så hamnade jag, som de flesta nyanlända, i Hammarkullen och träffade Ernesto som är uppvuxen där. Vi har haft liknande erfarenheter av segregation och stigmatisering. Våra föräldrar är latinamerikaner så vi kunde relatera mycket till varandra och blev vänner. Båda kom från en hemkultur med vilja att förändra samhället och engagera oss i viktiga frågor, segregationen här är en sån fråga som inte kan ignoreras. För vi älskar staden Göteborg. Så Staden är din är både ett kärleksbrev till staden vi lever i och våra barn, vi vill att de ska ta plats och känna sig hemma i sin egen stad.

Hur är Göteborg som kulturstad?
– Väldigt exkluderande, jag tror att det är många som är verksamma i det fria kulturlivet som upplever Göteborg som ganska klaustrofobiskt. De etablerade kulturinstitutionerna är skrämmande homogena, vilket är problematiskt på olika plan. Det finns en brist på representation vilket i slutändan blir en kvalitetsfråga, för vad är det som händer när alla journalister och kulturarrangörer liknar varandra?

Kasst. Allt blir samma?
– Ja, och det blir en fråga om makt, vem får definiera kultur, vilken kultur är viktig och får synas och vilken får inte det? I förlängningen är det kopplat till vilka grupper i samhället som är mer värda än andra. Till slut leder det till en väldigt bakåtsträvande kultur, man reproducerar samma mönster, berättar samma historia om och om igen.

I maj tar Staden är din över Hammarkullen, mer info finns på stadenardin.com.

Hanna Rasmuson