I mitt tjejgäng går vi till noggrant utvalda ställen som potentiellt kan förhöja våra sociala förmågor. Förra hösten var vi stammisar på Oceanen på Stigbergstorget för att en söt kille som spelade bra musik jobbade i baren. Vi var fem tjejer och alla i någorlunda fungerande tvåsamheter.
Barkillen (jag säger barkille eftersom det bara är 03:or på Yaki-Da, Parklane och Push som säger att de är bartenders) kunde spela Herb Alpert & The Tijuana Brass och vi tänkte att han inte var som andra barkillar. Eftersom han också såg ut att tillhöra James Franco/Joseph Gordon Lewitt/Ezra Miller offbeat-snygga-släktet var det enkelt för oss att dagdrömma om hans djup. Och eftersom detta var analyser som vårt intellekt kunde tänka fram hade vi också ett djup. Vi kände oss nära barkillen utan att diskutera det. Han var duktig på sitt jobb och såg ut att kunna citera en kvinnlig filosof. Ett vanligt tjejgäng (troligtvis från kranskommunen som pluggar på Handelshögskolan) hade sagt att han var trevlig att titta på. Men vi går som sagt till noggrant utvalda ställen som kan förhöja våra sociala förmågor. Barkillen var suggestiv på det sättet och visst är tjejer fruktansvärda.
Ett år har gått och på Stigbergstorget finns numera Göteborgsfamiljens tremannalag Bar Shtisel, Moreno Pizza och Ilse Grøn Krog. Mest förvånande är Bar Shtisel som stimulerar den PK-blick som jag har övat upp sen jag var 16 år gammal och började prata i termer om kulturell appropriering, tolkningsföreträde och intersektionalitet. När jag ofrivilligt börjar betrakta saker och ting med den blicken känner jag mig så Cissi Wallinsk. Som att PK-blicken är en del av mitt DNA. Är namnet Shtisel problematiskt eller inte? Shtisel är inte bara en israelisk Netflix-serie, det finns också en judisk konnotation som krockar med barens strävan efter att vara en jewish-italian-newyork-deli som säljer bacon till sitt italienska klientel och sauerkraut till sitt judeo-germanska crowd. Det är bara att det crowdet inte finns på Stigbergstorget. Etiketten kosher följer oftast med de få restauranger som har en judisk inriktning men på Bar Shtisel får vi nöja oss med jewish-italian-newyork-deli, en gnutta subtil exotifiering om det ens betyder något.
Jag har förövrigt sett TV-serien Shtisel och skulle avråda er från att se den och istället njuta av ölen som kostar 39 kronor och köpa en rocky road brownie på baren med samma namn. Gör det bara för att ni kan, för att kombinationen är lika skum som stället. Men det funkar.
Vi har även Utopia Jazz som i vissa fall borde kallas Dystopia Jazz eftersom de är granne till “världens största pizzeria”. Det första man ser när man kommer in till jazzklubben är en tavla på en svart man klädd i en queer outfit. Konstverket är så förledande att vi funderar alltid på om den är problematisk eller inte. Oftast säger tjejerna att det är jag som blottar mina nedtryckta rasistiska fördomar när jag säger att verket är problematiskt med tanke på att kategorin vit-medelklass-som-lyssnar-på-jazz inte kan vara den kategorin utan att ha bilder på svarta jazzmusiker som smörjmedel för deras musikaliska ambitioner. Så därför är mitt tips för alla som ska på dejt. Åk till Utopia Jazz när de har improkvällar, diskutera konstverket över ett glas och sedan rör ni er in mot lokalen och beställer mat. Jag skulle nog säga att Utopia Jazz har den bästa maten som går att hitta på Stigberget för en rimlig restaurang-summa. Så mumsig att man egentligen blir påmind om att bra livemusik sammanflätat med god mat alltid är ett vinnande koncept.
På baksidan av Stigberget med en blick över motorvägen på Oscarsleden har vi Sharia-Lag. Jag menar Shangri-La. Det som hade kunnat vara en islamistisk safe space för Göteborgs extremister är ett gömställe för Stigbergets OG’s. Visst går man dit för ölen, men man stannar för de billiga vinpriserna och inte minst sagt pissgult och torrt orange vin på tapp. Det är lugnt att mycket på Shangri-La inte känns färdigutvecklat. Typ maten? Kocken har en aura av att laga maten extra långsamt om han stör sig på något. Vilket är helt OK eftersom det är så man får fans. Man stannar också för den myriad av lampor som belyser våra samtal och toaletterna som spelar psykotisk musik. Som får en att känna sig som en medlem i Alex’s Droogs. Ett genidrag – man vill ut så fort som möjligt och betrakta kocken med sekteristiska tendenser och till värmen av människor som vet att det är töntigt att vara på något annat ställe än på Stigberget.
Utanför guldkornen blir jag påmind om de utmaningarna restaurangbranschen står inför under tider av kris och katastrof. Jag blir påmind om de restauranger som utkonkurrerat varandra. Som går på knä på grund av inflation, elpriser och höga råvarukostnader. Som säljer bacon och kallar det guanciale. Som går samma politiska väg och efterliknar den danska stilen. Och som kanske också har gjort att klubbkulturen svajar. Men det tar vi någon annan gång. Jag håller mig till Stigbergstorget ett tag. Platsen där högt- och lågt möts och man kan suggerera över banaliteter.
