Man skulle kunna tro att Göteborg typ rimmar på hantverk, men det är lite si och så med den saken, här finns bara två bokbinderier kvar av den äldre sorten och en smed är svår att hitta. Samtidigt snackas det om en hantverkshype – hur ligger det egentligen till?
Det är lite som att gå upp på vinden hos en samlare, eller att hälsa på hemma hos någons farmor, att kliva in på Flodstrands Bokbinderi på Mariaplan. I nästan varje hörn står en maskin från 1800-nånting och ser spännande ut.
Tittar man närmre på böckerna och lådorna i hyllorna så ser man dock att det även finns nyare inslag i lokalen: menyer för Magnus & Magnus, en box för ACNE och en pärm med texten “Volvo på väg”. Ägaren till bokbinderiet, boxarna och maskinerna heter Krister Flodstrand.
– Jag har alltid jobbat med mina händer. När jag var liten byggde jag modeller och farsan var snickare så jag var mycket i hans verkstad. Ett hantverk är ju något som ingen kan ta ifrån en. Och det är kul att kunna levandegöra ett hantverk som fortfarande finns kvar, särskilt i den här stan där de inte är särskilt intresserade av att främja den här typen av yrken, inte bokbinderi i allafall.
”Jag försökte få tag på en smed för ett tag sen, men det fanns inte i Göteborg”
Sedan Flodstrands startade 1998 har ett helt gäng bokbindare slagit igen dörrarna. Bara två bokbinderier av den gamla sorten finns kvar.
– Mänskligheten överlever ju utan oss, så viktiga är vi inte, men alla som håller på med ett hantverk ska ändå ha en liten klapp på axeln för att de levandegör och håller ett kunnande vid liv. Ta all den kunskapen som de gamla bokbindarna har, jag är så glad att jag fått möjlighet att träffa och lära saker av dem. Många finns inte längre, så den kunskap de hade är totalt borta. Jag försökte få tag på en smed för ett tag sen, till ett beslag på en bok, men det gick inte att hitta någon i Göteborgstrakten.
Samtidigt finns helt klart ett stort intresse för handarbete och äldre tekniker. I våras rapporterade modetidningarna om hur modehusen omfamnar textilslöjden och Prada presenterade en kollektion av lappat och lagat av tyger gjorda med gamla hantverkstekniker (givetvis en megadeluxedyr version av lapptäckestyle).
I en artikel skriver brittiska tidningen The Guardian om hur traditionella hantverk har fått en revival hos unga personer och precis som Krister Flodstrand menar många utövare att det finns en stolthet i att kunna ett traditionellt hantverk. Det finns också en kvalitetsefterfrågan hos folk som vill ha grejer som håller istället för slit-och-släng-varor.
Foto: Faramarz Gosheh
– Det är häftigt när man får in en gammal 1500-talsbok för de är så unika, det finns kanske bara ett exemplar kvar i hela världen, att ta hand om en sån är ju jättehäftigt. Och dessutom så håller de ju fortfarande, det är en helt annan standard, säger Krister Flodstrand.
Intresset för hantverk och handarbete syns även i efterfrågan på ABF:s kurser som ofta är fulla. Ämnen som keramik är konstant populära, men intresset ökar även för andra hantverkskurser.
– Bokbinderi och vävning har fått ett uppsving de senaste åren. Vi märker lite av en våg tillbaka till 70-talet. Att man vill göra sina grejer själv, säger Frida Mellbin, kursansvarig på ABF Göteborg.
Men det är inte bara i kursutbudet på ABF som gör-det-själv-längtan visar sig. Inte sällan hör man om folk som slutar sina jobb och drar ut i skogen för att bygga torp eller anlägga en odling. Ännu oftare hör man folk drömma om ett annat liv som är mer handarbete och mindre dator. Journalisten Erik Eje Almqvist är en av dem. För fyra år sedan sa han upp sig från sitt jobb på Filter och flyttade till Köpenhamn där han anmälde sig till en utbildning i möbelsnickeri.
– Ett sätt att se det är att det var en klassisk trettioårskris som jag ville göra grundligt. Ett annat sätt är att har man ett skrivbordsjobb en längre tid, så är det väldigt lätt att längta efter att göra något med händerna. Jag och många andra pratade ofta om det och romantiserade kring den typen av jobb, så jag bestämde mig för att ta det ett steg längre.
”Det var så fantastiskt roligt att arbeta med händerna”
Textputsandet byttes till att faktiskt putsa något på riktigt, och ganska snart såg han hur mycket han tyckte om att se sig själv utvecklas och att göra bättre och bättre stolar.
– Efter några veckor tyckte jag att det var så fantastiskt och roligt att lära sig ett hantverk och att gå upp fullständigt i att arbeta med händerna. Jag sa till min tjej att fan, jag ska nog bli möbelsnickare på riktigt.
Så småningom märkte han dock att de danska artonåringarna på utbildningen började springa om honom i skills och han började längta efter att göra något som han var riktigt bra på igen. Innan lärlingspraktiken skulle börja bestämde han sig för att det trots allt var skriva han skulle göra.
– Sista provet var en stor möbel, då byggde jag ett skrivbord i ek som jag vitsåpade och skräddarritade så att det skulle passa mig perfekt. Det blev ett symboliskt avslut på det hela.
Om Frida Mellbin på ABF får gissa tror hon att det växande intresset för hantverk och handarbete kan vara en slags motreaktion till konsumtionssamhället som hon själv och många andra vuxit upp i.
– Många i den lite yngre generationen vill göra saker på riktigt, ut och demonstrera, odla, baka sitt eget bröd och så vidare.
Foto: Faramarz Gosheh
Trots en stor fascination och längtan till det där konkreta som hantverk har, så betyder inte populariteten att det är helt lätt att överleva. Enligt Krister Flodstrand är det lika svårt att överleva som bokbindare idag som när han startade, och även Frida Mellbin ser det problemet.
– Göteborgs stad har många bra initiativ, men det som är ett återkommande problem för våra cirkelledare är att allmänheten fortfarande inte är beredd att betala vettigt för deras alster, det krävs att vi uppvärderar konsten, hantverket och kulturen och att det till exempel erbjuds fler ateljéplatser och verkstäder, för vill man ägna sig åt något lite halvudda så har man ingen naturlig plats att vända sig till.
Det är också ett faktum att flera hantverksyrken har försvunnit eller riskerar att vara på väg bort för alltid, eftersom de som en gång hade kunskapen försvinner. Men det är givetvis svårt att veta om man ska se det som en naturlig utveckling eller inte.
– Jag vill understryka att detta är min personliga åsikt och inte ABF:s men jag känner mig väldigt dubbel i den frågan. Å ena sidan så får vi inte vara rädda för förändring, om ungdomar inte vill gå på opera så vill de inte det. Behöver vi ingen smed så kan vi inte utbilda en massa smeder. Den andra bilden är att väldigt mycket går förlorat, det är ju en kulturskatt och en etnologisk historia.
”Nån dag vill jag ha en lärling, som kan ta över efter mig”
– Det man kan hoppas på är att vi hittar nya användningsområden för saker, till exempel så har ju många operahus börjat jobba även med att komponera musik till tv-spel, kanske kunde man komma på ett sätt att vara lika innovativ när det gäller hantverk. Vi måste vara innovativa men saker kan inte finnas bara för att de ska finnas.
På Flodstrands bokbinderi är Krister Flodstrand i full gång med att göra pärmar till ett gäng fackböcker. Ett av nästkommande uppdrag är att göra vinylboxar till musikern Michael Idehall och utöver det är det allt ifrån kasettboxar, arkivboxar, menyer och portfolier till böcker och gamla biblar.
– Nån dag vill jag ha en lärling, som kan ta över efter mig sen, säger han.
Så vet du att boken är värd pengsen:
– Om du köper något som idag kallas inbundet så är det ofta inte mer än en pocket med hårda pärmar. De har inte ens klätt den i tyg utan den är klädd i papper och så tar de 400 spänn för den.
Knep: Öppna upp boken och kolla att det är tråd mellan sidorna. Köper du en hårdinbunden bok för 400 spänn, då ska den vara trådhäftad, annars kan du lika gärna köpa pocket. De håller lika bra bindningsmässigt.
