Helgens Spotifylista med A36 är här. Lär känna A36 och läs om franska influenser, hur singeln Tamaka kom till och storslagna framtidsplaner.
Hej A36, vem är du och vad gör du om dagarna?
– Jag är en helt vanlig grabb med stora ambitioner från Göteborg, som älskar musik. Om dagarna så jobbar jag i studion eller umgås med grabbarna.
Berätta om Tamaka, hur föddes idéen till låten?
– Det var tillsammans med producenten Ian faktiskt, vi valde att utmana lite och försöka skapa något nytt som låter unikt. Till en början kunde jag inte riktigt höra mig på det beatet, men då hade Ian feta idéer och tillsammans testade vi oss fram och försökte hitta ett flow som skulle passa. Till slut hade vi spelat in hela låten, Ian fick göra sitt lite och när vi sen spelade ett färdigt track tyckte vi det lät riktigt bra och vi tyckte vi hade något nytt.
Du har lyckats hitta ett sound som känns lite franskinspirerat, vad väcker din kreativitet till liv?
– Jag lyssnar mycket på fransk musik och har gjort det väldigt länge. Gillar kulturen inom hiphop i Frankrike, de är unika och bygger upp en hiphop-karriär som även kan påminna om andra genrer som pop till exempel. Så det är anledningen till att jag kör mycket på det. Jag gör musik jag själv kan lyssna på.
Foto: Art by Esse
På Dopest kan man läsa att du beskriver ditt sound som utomjordiskt på din singel Alien, vem är den bästa fiktiva utomjordingen genom tiderna enligt dig?
– Den bästa fiktiva utomjordingen för mig är Son-Goku.
Hur firar man in helgen i sann A36-anda?
– Man lyssnar på Tamaka.
Berätta om låtarna på spellistan, när passar det som bäst att lyssna på den?
– Lite när som helst, finns inget specifikt tillfälle. Det finns något där inne för alla och alla olika mode.
Vad har du för planer för framtiden?
– Just nu jobbar jag med feta projekt som jag har till er. Utöver det planerar jag ett album med något för alla.
Vad är det första du kommer att göra när pandemin är över?
– Förhoppnings kunna köra live-uppträdanden och åka på en skön semester.
Josef Slunge är tillbaka med EP:n 20 år men flytväst. Vi har pratat med Slunge om EP-släppet, Peter pan-syndromet, att forma musiken efter det visuella och om att pröva nya vägar.
Senast vi pratade hade du nyss släpptBucket Hat, vad har hänt sedan dess?
– Tjoo! Inte jättemycket i mitt egna liv, eller jo! Har flyttat hemifrån! Och obviously släppt ny musik! Vilket innebär att jag spenderat extremt mycket tid på att skapa musik. Jag har jobbat väldigt mycket med mig själv i skapandeprocessen, både prod, text och delivery. Jag kände mig väldigt nöjd med det förra projektet men jag ville verkligen pusha mig själv och försöka skapa någon slags disciplin i mitt skapande när jag började arbeta på låtarna till nya EP:n. Fått jobba med massa artister och producenter jag alltid velat sitta med som också har hjälpt till att pusha mig väldigt mycket framåt så det känns asfett! Och att släppa igen känns askul! Och läskigt, nu har jag ändå lite större förhoppningar än förra gången på hur det ska tas emot, men det känns bra. Har fått så mycket kärlek som jag kan leva på länge!
Nu är du aktuell med EP:n 20 år men flytväst, vad skulle du säga kännetecknar låtarna en finner där?
– Det är så svårt att svara på, har svårt att beskriva min egna musik på andra sätt än att den representerar mig själv. Den här epn gjordes under typ en månad, efter att jag hade värsta dippen i måendet, då jag inte kunde skapa något alls. Men så fick jag nån flummig idé om att vi skulle göra artwork, innan musiken var färdig och att jag skulle låta mig själv inspireras av artworken. När Oscar Berg, som gjort all artwork, skickade ett första utkast, redan då med alla starka färger och barnprogramskänslan som syns på omslaget så släppte något och jag dundrade ut musiken på bara några veckor! Jag tror det finns en stark koppling mellan visuell konst och musik, och jag drar mycket av min inspiration från båda hållen! Detta projektet skiljer sig ganska mycket i ljudbilden om man jämför med Bucket hat, har gått åt ett lite mer elektroniskt och uppbeat håll, och typ gjort en poplåt vilket Josef för två år sen säkert hade daskat mig ansiktet för om han fick reda på det.. Men det känns som ett steg i rätt håll!
– Minns att när jag släppte senast så fick jag väldigt mycket beats skickade till mig och efter ett tag märkte jag att nästan alla beats var lo-fi beats, vilket är något jag alltid tyckt om men jag vill heller inte låsa in mig i ett hörn där jag bara skapar en typ av musik eller känner att alla förväntar sig att jag alltid ska lägga bars på lo-fi beats.
Vad har du lyssnat på för musik under arbetet med din EP?
– Som sagt i den förra intervjun så är mitt lyssnande så utspritt. Men jag lyssnar väldigt mycket på min egna musik när den skapas! En polare till mig berättade om en producent som hade skapat massa appar som gjorde det enkelt för folk att skapa sin egna musik. Han hade en teori om att vi i framtiden aldrig kommer lyssna på andras musik utan bara kommer skapa musik efter det mood vi är i. Det låter lite deppigt tycker jag men kan samtidigt förstå tanken till en viss del med tanke på hur mycket jag kan lyssna på min egna musik! Men jag har faktiskt inget tydligt svar på frågan gällande andra artister, det är alltid så olika men just nu lyssnar jag väldigt mycket på Franks andra platta!
20 år med flytväst handlar om att vilja bryta sig loss utan att växa upp. Skulle du säga att du har en dos av Peter Pan-syndromet?
– Haha lätt. Men det beror på hur man ser det. Jag tycker att det är viktigt att kunna skilja på barnslighet i sinnet och i ”verkligheten”. Jag kan ha nerfgunkrig med min tjej i två timmar, men jag har också ett jobb. Som jag dock nämner i till exempel Bäbisspråk så har jag nog mycket att lära mig, som jag kanske inte riktigt orkar eller vill ta tag i. Men jag försöker…
Foto: Melissa Zabihi.
När en lyssnar på din EP märker en snabbt att texterna blir minst lika bärande som musiken, varje låt bjuder in lyssnaren till att ta del av en liten historia. Vad inspirerar dig i ditt skrivande?
– Jag vet att timmarna spenderade med Vic Vem har gett mig så mycket när det kommer till text, rent färdighetsmässigt. Han har lärt mig hur jag sätter ord på händelser eller känslor på ett sätt som ingen annan har kunnat lära mig. Har lagt mycket tid på mitt skrivande, historieberättandet och känner att jag utvecklas hela tiden. Det som inspirerat just de här texterna är en känsla av att inte känna att jag kanske inte klarar allt som jag vill klara själv. Och då behöver jag flytvästen, som representerar allt ifrån snedsteg till att behöva prata ut med en vän om något.
Hur mår Göteborgs hiphopscen?
– Helt okej tycker jag! Jag har dock planer på att flytta till Malmö så vi får väl se hur det ser ut efter det. Nej men all jokes aside jag vet faktiskt inte riktigt, jag har vart väldigt instängd i min egna lilla värld på det senaste när det kommer till samarbeten och så vidare. Men jag har några feta samarbeten med bland annat en av de tyngsta mc:sen från Göteborg på gång och jag hoppas på att vi kan styra upp någon slags hiphopfest där vi alla kan samlas när coronan ger med sig lite!
Hur firade du EP-släppet?
– I torsdags hängde jag med alla medverkande på EP:n och käkade middag! Sen gick vi ut och krökade lite och poppade lite flaskor vid tolvslaget! Nu i efterhand känner jag att jag behöver tagga ner lite, försöka inte tänka för mycket på siffror och istället fokusera på att må bra. Har väldigt lätt att låta de kommersiella tankarna ta över när man ständigt ser all statistik och så vidare framför sig så jag behöver bara ta ett steg bak och låta musiken tala för sig själv!
– Sedan pågår det mycket i världen kring viktiga frågor och orättvisor. Det är svårt att ge ut musik i det klimatet då man inte vill ta plats från dessa frågor. Det bästa jag kan göra i frågan är just det – fortsätta med min musik och bidra till en positiv förändring. Så nu jobbar vi vidare med ny musik och samarbeten. Vi är här och ska ingenstans.
Hiphopens hörnstenar är som bekant lyriken, musiken, dansen och bildkonsten. Kultklassikern Wild Style innehåller alla fyra, men i förgrunden finns den sistnämnda, då vi följer graffaren Zoros vardag bland mc:s, dj:s och b-boys i åttiotalets Bronx.
Charlie Ahearns film är främst ett skyltfönster för tidig hiphop. Det är en sorts skriptad dokumentär där gatukonstnärerna Lee Quiñones och Lady Pink spelar ungefär sig själva, men viss handling uppstår när subkulturen uppmärksammas av en trendkänslig skribent i form av galleristen Patti Astor – som även i verkligheten lyfte graffitin i finare salonger. De flesta medverkande är just samtida nyckelpersoner som gör lätt beslöjade varianter av sig själva, och skådespeleriet håller genomgående kass klass. Men produkten blir otroligt genuin.
”Som bikaraktär syns där exempelvis en mytologisk version av Grandmaster Flash”
I dagarna droppar också andra delen av Netflix-serien The Get Down, som snyggt lyckas återskapa erans känsla, fast i en påkostad och stiliserad drömversion av samma Bronx. Som bikaraktär syns där exempelvis en mytologisk version av Grandmaster Flash, vilket speglar dj-pionjärens verkliga gästspel i Wild Style, och serien funkar allmänt bra som ett dramaturgiskt komplement till filmens realism.
Arefeh Behbakht är skribent, en av grundarna till Gangshebang och skriver en bok om hiphopscenen i Göteborg – från starten till nu. Om det är något hon vill lyfta så är det att stadens mediaetablissemang och kulturinstitutioner borde värdesätta och stötta Göteborgsscenen mer än vad de gör idag.
Få personer har så bra koll på hiphopen i Göteborg som Arefeh Behbakht. För nästan nio år sedan var hon och Elinor Askmar med och arrangerade en hiphopfestival på Världskulturmuseet och ville skapa en mötesplats för äldre och yngre hiphopare.
Då föddes idén om att skriva en bok, men livet kom emellan. Arefeh Behbakht började på Kulturverkstan och jobbade med graffiti-frågor och bokplanerna lades på is. Ett par år senare tog hon tag det igen, den här gången på egen hand. Hon började söka pengar men fick avslag på allt.
– Då fattade jag att, om jag ska göra det, så måste det bli på egen hand. Det får helt enkelt ta den tid det tar, och jag gör det på fritiden samtidigt som jag går i skolan. Jag har intervjuperioder och så brukar jag försöka skriva på helgerna, men eftersom jag har haft återkommande skrivuppdrag för olika tidningar varje månad, så har antalet hiphopbok-helger blivit begränsade till typ en helg i månaden tyvärr.
Boken tar avstamp i åttiotalet. Arefeh Behbakht pratar mycket om vikten av att få in alla fyra element av hiphopen, alltså rap, dj:ing, breakdance och graffiti. Hittills har det blivit ungefär 70 intervjuer, främst med rappare.
Intresset för hiphop föddes när hon var runt elva och började lyssna på soundtracket till Space Jam.
– Hiphop har varit med mig sen dess. Men för mig är det så mycket större än bara musik. Det är en samhällsjournalistik, det är en livsstil och en subkultur. När man läser om vad hiphopen har betytt för samhället och hur mycket det har gett folk, inte bara i form av kultur, så är det svårt att inte känna starkt för det och vilja göra något för den eftersom den har gett så mycket till utövarna.
Idag tycker hon att scenen har vuxit så pass mycket att det är svårt att hålla koll på all ny musik som släpps och att det i sig gör det lätt att älska hiphop i Göteborg just nu. Men musiken behöver stöttas mer av den egna staden för att kunna nå ut på allvar.
– Jag tycker att det saknas en kanal för att sprida musiken som görs här. Våra egna kulturinstitutioner och medier borde vara bättre på att supporta dem. Jag tycker att hiphopen har blivit styvmoderligt behandlad. Det ska inte vara så att den måste bli uppmärksammad i Stockholm innan man gör det i Göteborg.
Men hiphopen dras, precis som andra genrer, med en sned könsfördelning bland utövarna. Arefeh Behbakht var med och grundade Gangshebang tillsammans med rapparen Peshi, som utbildar och lyfter tjejer som vill rappa eller göra hiphop, och ser att scenen finns och att den är stark trots att det är långt ifrån jämnt mellan män och kvinnor.
– I mina intervjuer frågar jag alltid varför det är färre tjejer och vad man kan göra åt det. Det jag tycker är spännande är att många är måna om att rätta till det. Man sitter inte still. Jag vet till exempel killar som har hört av sig och frågat efter tips på tjejer som rappar eftersom de vill samarbeta med dem. En annan grej som också dykt upp under mina intervjuer är att vissa killar har sagt att de önskat att det fanns fler tjejer som rappade, eftersom man vill höra deras perspektiv och berättelser.
Finns det någon person som du tycker har betytt särskilt mycket?
– Om jag ska säga en enda person så är det Enver Ramirez. Han var med i Hammer Hill Click och Dirty Crowd och han är en av de absolut viktigaste. Han är en spindel i nätet, hjälper till kreativt och stöttar på alla sätt han kan.
Kan du se någon röd tråd i hiphopen som görs här?
– Man är generellt väldigt duktig på storytelling, bra på att vara personlig och inte rädd för att vara naken eller känslig. Det här är en stad som har fått utstå mycket, som diskoteksbranden och många dödsfall. Det finns en mogenhet i musiken, oavsett vilken ålder rapparna är i. Och så har det alltid varit.
– Om det är något jag önskar att jag kunde göra, så är det påminna folk om hur stolta vi ska vara över allt som hiphopen i Göteborg klarat ihop som ett kollektiv. Den här scenen har inte bara lyckats ta sig ut ur alla motgångar utan har även fortsatt prestera på en otroligt hög nivå, trots att dem haft så lite stöd från etablissemanget. Det är hur stort som helst och något jag vill hylla extra mycket.
Sex hiphop-låtar från GBG som du borde lyssna på enligt Arefeh Behbakht: 88 Soldiers – Hammer Hill Click Buckle Up – Glaciuz the icy Piece of a Smaller Thing – Peshi Känsla Till Låns – Silversystrar feat Robert Valsinger Förort Som Ovan – Black Ghost feat. LM36 La Västra Nostra Anthem – State Crown
I ett par år har det snackas om ett helt nytt sound på den svenska hiphopscenen, ett sound som gjort att musiken tagit steget från orten in i finrummen. Ett namn som ofta kommer på tal när man snackar om hiphopen idag är producenten Albin Hallberg, mer känd som Nibla.
Nibla är producenten som i dagsläget har proddat för några av de främsta namnen inom den svenska hiphopen, såsom Mwuana, Parham och Skander. Soundet som det snackas om är mörkt, naket och rått på en och samma gång.
– Mörkret finns. Det är det jag gillar att lyssna på men det går i perioder, just nu känns det som om jag är i en väldigt ljus och glad period och det tror jag hörs i min musik med – så allt är inte bara mörker, säger Albin Hallberg.
Tro det eller ej, men musiken har inte alltid varit det primära intresset i Albins liv. Det dröjde fram tills dagen då hans mamma kom hem med en Hendrix Best of-platta som det verkligen väcktes till liv.
– Musik har alltid funnits runt omkring mig men utövandet av den kom inte förrän på senare tid. Från någon gång i tonåren och framåt har det i princip bara varit musik som gäller, först med rock och metal och efter det med flera olika genrer.
Likt många andra producenter, som de världsberömda Max Martin och Shellback, har även Albin blivit skolad i rockens värld. Men vägen till att bli producent har inte alltid varit spikrak.
– Jag sökte in till alla musikskolor i Göteborg men kom inte in på någon av dem. Några dagar innan första terminen skulle börja hade jag fortfarande inte hittat något gymnasium och jag var tvungen att hitta någon skola. Då började jag på den nystartade Ljud- och Bildskolan i Kungsbacka. Dock inte med gitarr som inriktning, vilket var tanken, utan musikproduktion.
”Jag njuter för lite av det jag faktiskt får hålla på med. Jag gör ju skitroliga och häftiga saker just nu”
Trots att vissa skulle kalla det en typisk “insnubbling” har Albin från olika håll kallats Sveriges nya stora producent. Han förklarar glatt, men sakligt, att det är skoj att folk har sådana tankar om honom. Men han känner ingen press från omgivningen, han har tillräckligt med press från sig själv att handskas med.
– Det är en dunderångest! Det är rent ut sagt ett helvete att hålla på med musik. Jag har aldrig haft så påtaglig ångest som nu när jag får följa min dröm, förklarar Albin och fortsätter:
– Jag njuter för lite av det jag faktiskt får hålla på med. Jag gör ju skitroliga och häftiga saker just nu. Om jag hade kollat på detta för fem år sedan hade jag aldrig trott att det var möjligt men nu när jag väl är här kan jag inte njuta av det. Jakten på att gå vidare och göra ännu fetare saker gör att jag sällan stannar upp och ser vad jag har gjort. Pressen är att jag alltid vill överprestera och det är väl anledningen till att det har gått relativt bra för mig.
Tack vare Albin Hallberg och bland andra rapparna Parham, Skander, Ikhana och Överklass mår Göteborgs hiphopscen bättre än någonsin. Men trots att han räknas som en av grundpelarna i dagens scen är Albin kluven till begreppet Göteborgshiphop.
– Det blir så smalt och så avhugget från den resterande hiphopscenen i Sverige när man kallar det så. Jag är skitstolt över vad vi har gjort här i stan men inte för att vi gjort det för Göteborgsscenen utan för den nationella scenen. Att prata om Skander eller Parham som “Göteborgsrapparna” är att förminska två av Sveriges skickligaste textförfattare.
– Det blir så märkligt när andra artister omnämns som just artister i media, men när någon är härifrån så måste det betonas att det minsann inte är en artist utan en Göteborgsrappare, som om det skulle vara en egen typ av artist.
Om fem år, vart kan du se dig själv då?
– Jag kommer fortfarande göra skitroliga saker, ha en tryggare ekonomisk situation och vara mer etablerad. Jag jobbar med svinbra artister på en hög nivå både här och internationellt – det är visionen för framtiden som jag tror är rimlig.
Fem producenter du borde lyssna på enligt Nibla:
Jimi Hendrix, Justin Vernon, Just Blaze, Shlohmo, DJ Premier
Tidigare i somras släppte den Göteborgsbaserade hiphop-artisten Vinter årets sommardänga, i alla fall om man frågar Djungeltrummans redaktion. Nu är han tillbaka med låten Stanna Kvar.
Musiken som just nu pumpas ut i världen från svenskt håll slår högt, inte minst den från Göteborg. Kollektivet Tu5en har tagit en stadig plats i musikälskares hjärtan och artister som Ishi Vu och bandet Holi lika så. Ytterligare ett namn att lägga till på den listan är Hampus Bergh, även kallad Vinter.
I april släppte Hampus sin första singel 2007, under aliaset Vinter, och HumanHuman kallade låten ”one of the best hip-hop/R&B tracks to come out of Sweden so far during 2016”. Lagom till att 2007 nått 100 000 lysningar på Spotify kommer nu Vinters nästa singel, Stanna Kvar.
Efter en hyllad EP, Guldmickar, Live-pris och evig kärlek från fansen är Silvana Imam tillbaka med sitt debutalbum. Det inleds med att Silvanas mamma läser en text om Silvanas liv.
Nu släpper du snart ny skiva, berätta om den! – Naturkraft är en vidareutveckling av de två EP:s jag släppt. Den innehåller alla element som fanns på de två och är nu mer personlig. Det här är mitt personligaste verk hittills. Jag har tagit in mina föräldrar på albumet, det är väldigt speciellt för mig. Jag har inte jobbat på något annorlunda sätt mot tidigare, bara mer intensivt och koncentrerat.
Skivan heter Naturkraft, varför? – När jag skrev låten Jag Dör För Dig på förra EP:n fanns en rad ”Jag är naturkraft, jag borde brukas”, den satte grunden för hela skivan. Just den raden betyder att jag vill att alla som lyssnar på min musik ska använda den för att stärka sig själva. Jag vill att mina lyssnare ska ta av mig, använda mig och känna att all min kraft är deras kraft. Naturkraft betyder också att min kraft kommer inifrån och inte kan påverkas av något utifrån; dvs en kan säga, göra och behandla mig hur en vill men jag kommer alltid att uttrycka det jag vill uttrycka. En naturkraft går inte att tysta ner, stoppa eller kväva. En naturkraft är oundviklig.
Skivan inleds med ett spår som heter Lietuva, vem är det som pratar där? – Det är min mamma som på litauiska reciterar några rader från mitt introspår Hon Va, som är en berättelse om mig och mitt liv. Både jag och min producent tycker att litauiska är ett vackert, hårt och utsatt språk och eftersom jag kommer från Litauen och kan språket var det viktigt för mig att det skulle bli en del av skivan.
”Jag vill att mina lyssnare ska ta av mig, använda mig och känna att all min kraft är deras kraft.”
Du har vunnit Guldmicken på P3 Guld, och Årets Live på Manifestgalan, hur mycket press känner du på grund av det? – Jag har sen dag ett velat att mina shower ska vara just shower. Jag ser det som teater, olika akter som yttrar sig olika utifrån känslan i mina låtar. Jag skulle säga att den jag känner mest press ifrån är mig själv, jag är min största kritiker och vill alltid överträffa mig själv. Inga priser kan bidra till press eftersom ingen utifrån kan bestämma hur jag känner inför min konst.
Kommer du vara lika bra, eller bättre live med den här skivan? – Bättre!
I ett omtalat reportage i SvD skrev reporten om att du var trött, inte längre orkade vara en superhjälte, men att när du steg upp på scen och i samtal med dina fans så var det just det du var, hur känns det nu? – Jag har kommit tillfreds med de tankarna, det är mina lyssnare som bestämmer vad jag är för dem, ingen annan. Om de väljer att se mig som någon som hjälper dem igenom dagen, en slags ”hjälte”, så är det precis det jag är för dem. Det största med att vara artist, med allt vad jag åstadkommit, är att beröra. Inga priser eller utmärkelser kommer i närheten av känslan jag får när jag möter mina lyssnare på spelningar eller på gatan.
Du sa också i den intervjun att du var trött för att du inte fick prata om det du ville, du ville prata om varför och hur du gör musik. – Ja, det var då, nu är nu. Nu pratar jag om exakt det jag känner för att prata om. Jag pratar om min musik. Jag pratar om det jag vill åstadkomma med min musik och jag pratar hur jag känner för att prata när jag vaknar på morgonen.
”Jag är på en plats där jag vill berätta min historia, det har jag aldrig velat förut.”
Varför gör du musik, är det fortfarande för att det fyller dig med liv? eller finns det idag en annan anledning? – Det är samma anledning. Utan musik vet jag inte hur jag hade fått utlopp för alla tankar och känslor. Det är den där nerven jag känner när jag just gjort klart en låt eller känslan innan jag går på scen. En annan anledning är att jag får utvecklas ihop med min musik. Jag vill aldrig stagnera och så länge jag är verksam kommer jag göra låtar som känns nyskapande för mig.
I pressmeddelandet som följde med din, 14 spår långa, skiva står det att det är din tid nu, vad innebär den tiden? – Det innebär att jag har gjort något som inte har gjorts i svensk musikhistoria, någonsin.
Du säger också att du är helt naken, vad är det egentligen du klätt av dig sen sist? – Jag har egentligen aldrig gjort så personliga låtar som på det här albumet. Genom de 14 spåren berättar jag min historia ur olika sinnesstämningar. Det är allvar och det är lekfullt, jag har haft kul på den här plattan samtidigt som det har varit tungt. Jag är på en plats där jag vill berätta min historia, det har jag aldrig velat förut. Jag är ett med min historia och min konst.
I april åker du ut på mer än en månad lång turné, vad känner du inför det? – HYPE!!!!!!!!!!!!!! Längtar efter att få spela nya låtar. Det kommer bli fett, jag har ett team med mig som är jävligt engagerade och intresserade. Och galna. Den 12 maj spelar jag på Gröna Lund, det har jag drömt om ända sen jag var kid med kort hår som sprang runt och rimmade på skolgården.
Vad bävar du inför? – Att tiden aldrig räcker till …
Från grupperna Up Hygh och Stockholmssyndromet till den begynnande solokariären så har allt Skizz rört vid blivit milstolpar. Därför kan det ses som årets viktigaste hiphopnyhet, då vi under mars får höra att Stockholssyndromet åter gått in i studion tillsammans, för att slutföra det mytomspunna Botkyrka Funk.
Illustration: Moa Romanova.
Ettfyranånstans, Tumba, Botkyrka, Storvreten, närmare bestämt. Det lanseras av Botkyrka Kommun som den Vita Staden, men 80- och 90-tal har präglat de vita väggarna. Skizz sneddar ner för trapporna från familjens lägenhet, porten är uppbruten, den är ofta det. Ibland möts han av pundare och alkisar som hänger i trapphuset. Det är i denna miljö han skriver sina första raps i 10-årsåldern, till en början bara på skoj, strax därefter börjar han umgås med en kille från skolan som kallas Marre, och redan då läggs de första fragmenten till vad som ska komma att bli Stockholmssyndromet. Det är mycket musik i hemmet. Hans mamma spelar gitarr på släktträffar och julgransplundringar, alla barnen i familjen snappar upp musikintresset. Under högstadietiden börjar intresset att tas på större allvar. Skizz gör egna beats med hjälp av programmet Fruity Loops och texterna blir alltmer avancerade.
Vad hade din bror, producenten Fibonacci Hype, tidigare Gato Mato, för inflytande på att du började göra musik? – Äh, inte så jävla mycket förutom att det var hans fel att jag börja flumma, för att jag såg honom göra det när jag var liten. Men sen blev han omhändertagen när han var 17 år och det var under den tiden jag började göra beats, så det var lite tvärtom, att jag influerade honom.
Parallellt med musiken växer sig även andra intressen starka, i området han bor är drogerna aldrig långt borta.
– Det var inte så jävla grimey egentligen. Vi möttes på olika ställen, cykelrum, trappuppgångar, så satt vi där och flumma hela dagen. Ibland gjorde man lite småfuffens eller spela Jack Vegas eller någonting och försökte dubbla det lilla man hade … Jag har aldrig varit brottsling eller så utan det enda jag gjorde hela tonåren var att flumma, så det är inte så jävla mycket mer att säga.
Under dessa diffusa dagar lär han känna rapparen, Black Sunday, som har en vision om att skapa ett svenskt Wu Tang Clan och söker av Stockholm efter MC:s som duger. Gruppen går under namnet Nemesis Godz och Skizz sovrar sig till skaran som besitter kriterierna. Genom Black Sunday och Nemesis Godz lär han även känna producenten, Sista Bossen, en mer erfaren beatmakare, som erbjuder sig att lära ut sina kunskaper. Efter att ha övat upp en känsla för musikproduktion i Fruity Loops och enklare program, får Skizz nu lära sig från grunden:
– Från början var det på riktigt det absolut mest grundläggande: ”först lägger du hi hat där, sen lägger du bas och lägg snare där …”
Tiden med Sista Bossen och Nemesis Godz vässar hans förmågor både vad gäller raps och det musikaliska och då han till gymnasiet väljer Fryshusets producentlinje är han tydligt den mest talangfulle eleven. Nåväl, det finns en annan …
– Jag hatade honom från början, för jag var från förorten och han hade rosa T-shirt och tog plats och var jobbig och dampig och jag var lite allergisk mot det där. Men sen när vi började produktionslektioner så var det ganska tydligt att det var jag och han som var de mest lovande. Vi rappade bägge två också, så vi gick ihop och gjorde musik och blev polare genom det.
Personen Skizz berättar om är Pure P. Den andre beståndsdelen i hans första musikaliska äventyr, Up Hygh.
Gymnasiet på Fryshuset är en smältdegel för det som idag blivit svensk hiphop. Förutom Pure P går Skizz i samma årskurs som Sebbe Staxx och Linda Pira. Näääk, går en klass över. Många fler viktiga kuggar, både artister och administratörer inom genren, gjör sina gymnasieår i dessa lokaler. Alla i olika linjer, men förenade ”in a moment of time”, som kanske skulle komma att influera deras senare val i livet. Den person som blir viktigast för Skizz är huvudläraren för producentklassen, Damon Frost.
– Han blev min mentor, min guru. Det var han som introducerade mig i funken vilket la den riktiga stommen, grunden till hela min stil. Han spelade så jävla mycket ny musik som jag aldrig hade hört förut, Slum Village, Madlib och så funk, Parliament, Sly & The Family Stone, jag är glad att jag fick ta del av det där redan som 15-åring.
”Jag hatade honom från början, för jag var från förorten och han hade rosa T-shirt och tog plats och var jobbig.”
Skizz får lära sig musikteori, ljudteknik, EQ, kompressorer och olika produktionsknep. Eleverna skulle inte bara bli beatmakers utan kunna mixa, arrangera och coacha sångare, hela ledet i en modern musikproducents arbete. Skizz och Pure P umgås allt mer frekvent i studion. Deras samarbete utvecklas under hela gymnasietiden och som examensarbete väljer de att göra en skiva tillsammans. Resultatet får lärarkåren att häpna och kort tid senare sitter grabbarna i möten med Mad Mats och skivbolaget Raw Fusion, som gruppen Up Hygh.
– Skivbolaget tyckte väl att beatsen var mycket bättre än rappen, vilket de hade ganska mycket rätt i, men de ville utveckla oss liksom, så till en början fick vi göra ett par remixer åt Raw Fusion, typ som ett test lite grann för att se vad vi gick för, och sen blev det mer att vi skulle göra en producent-skiva, det var så hela den kom till.
Up Hyghs debutskiva får översvallande recensioner. De gör spelningar i England, Tyskland, Spanien, ända bort till New York. De förväntas stå inför sitt stora internationella genombrott.
– Vi var jävligt olika från början och jag var trött på honom och han var trött på mig och det blev sämre och sämre stämning. Egentligen var det strul med skivbolaget hit och dit, så då blir det lätt att man börjar störa sig på varandra istället. Till slut blev vi erbjudna att spela förband åt The Roots i Frankrike på någon arena och jag kände att, shit det här gigget är stort, om vi gör det här tar vi nästa steg i karriären, så jag kände att jag var tvungen att sätta stopp för det.
Ångrar du det idag? – Jag mådde inte bra liksom, det är som om du har ett förhållande och du har barn, du kan hålla ihop på grund av barnen, men om ni inte kan hålla sams, eller kärleken inte finns kvar, så är det ju ingen vits ändå. Vi var tvungna att skilja oss helt enkelt, det var verkligen så … det var ett bra moove.
Under åren mellan Up Hygh och Stockholmssyndromet släpper Skizz 2 st EP:S under namnet Funkenteller & The Deep Space 69, på egen lable, men intresset är ljummet. Han gör även lite musik med Buju Anton från Sjukstugan.
– Men de där grejerna var mest för att vi skulle slipa svärdet, eller vässa pennan …
Skizz flyttar till Fittja och återupptar kontakten med Marre, lägenheten blir en knytpunkt för det gäng som tar form under de här åren. Det festas intensivt och under dessa dekadenta excesser börjar kreativa infall dokumenteras genom Skizz hemmastudio.
Det var en kväll som andra kvällar i den där lägenheten i Fittja. Förutom Skizz och Marre, finns där även den skiva med beats av Fibonacci Hype, som skulle bli grundpelaren i Stockholmssyndromets debutskiva. Inspirerad av sin första vers på svenska, inspelad några veckor tidigare i Level 8-studion, föreslår Skizz att de ska skriva på just svenska. Resultatet blir låten Speciell, som senare skulle dyka upp på Stockholmssyndromets debut, Ettfyranånstans.
– Alla ba ”aaaavisst vi kör”, och det var den första Syndromet-låten som vi spelade in. Och sen kände vi att, va fan, det här är ju bra ju. Mest för att det var så sjukt och vi tänkte, shit, det är inga som kör så här ocensurerade texter på svenska. Så vi gjorde det på kul, men sen bestämde vi att det skulle bli en skiva och då behövde vi lite gäster. Jag kände ju Aki, för han jobbade på samma ställe som jag. Så då var han förbi och spelade in sin vers till I din trappuppgång och samtidigt var Whoa-TV i Stockholm för att filma något, så de kom och hängde och vi ba, soft, vi gör en streetvideo. Så det var väldigt spontant, men det var så det blev officiellt att ja, vi heter Stockholmssyndromet och, nu kör vi liksom. Den fick rätt många views och ganska stort genomslag, så det var så det började hela den grejen, Syndromet …
Botkyrka Funk var på g redan 2012, vad har hänt med musiken sedan dess? – Vi har väl i princip börjat på en helt ny skiva, det kanske är en femtedel kvar av den ursprungliga musiken kan man säga, den har blivit dekonstruerad och uppbyggd och det är en väldig tur, för hade vi släppt Botkyrka Funk som den var innan så hade det varit en mycket sämre skiva. Och när den här skivan är klar kommer det vara en ny milstolpe inom svensk hiphop och i min karriär såklart, den är helt … helt … det finns inget sånt. Så är det med allting jag släpper i ju för sig men jag tar det vidare några nivåer.
Hur skiljer sig din nya soloskiva från den första? – Den här skivan är lite roligare. Förra skivan hade jag en vision om att skrapa bort alla de lager som jag lagt på mig i min rapkarriär och bara vara helt ärlig. Zigzag-låten med Sjukstugan var ju till exempel en låt som jag inte tyckte passade in, så Sjukstugan fick den. Jag ville inte ha några skrytlåtar eller något sånt där, utan bara personliga grejer. Men nu är det lite mer skryt, funkiga feta beats och bra rap liksom. Mer musik för musikens skull än för budskapets skull.
Skizz skruvar upp tempot år 2014, redan januari och februari blir hektiska, han är nominerad till bästa hiphop i P3-Guld, flerfaldigt nominerad på Kingsize-galan, medverkar i SVT:s Jills veranda, släpper tillsammans med Mash Up International singeln ”Ut Och In” och uppträder med låten som förband åt Veronica Maggio inför 7000 personer på Hovet, största spelningen hittills.
Parallellt med sina officiella åtaganden jobbar Skizz alltså hårt med både sin soloskiva och Botkyrka Funk. Och då 2014 dragit förbi kommer han med största sannolikhet kunna lägga två nya milstolpar till sin resumé.
Funken har varit ett tema genom hela din karriär, vad är det med funken som tilltalar dig så?
– Utan funk blir jag liksom inte rörd. Det krävs antingen funk eller riktigt fantastiska melodier och harmonier för att jag ska bli rörd. Eller ett jättecoolt sound … eller helst kombinationen av alltihop. Jag har väldigt svårt för hiphop där det är ett stelt plastigt beat och stel rap . Om inte rappen har funk så blir det ointressant musikaliskt, hiphop är funk.
Trots att många blivit större rent kommersiellt, så är det få som är lika respekterade. Tillsammans med sin ständige vapendragare Abidaz, är han en av få som lyckats hålla sig relevant under mer eller mindre hela den svenska hiphophistorien. Och därför blir det Chapee som får inleda sagan om 2014.
Det är en av de sista nätterna i årets första månad. Efter den dassiga vintern har snön slutligen fått sitt grepp om staden och lagt sitt vita täcke över gatorna och den nybyggda nationalarenan. Klockan är ganska precis 01.00 och Chapee befinner sig i sin lägenhet i Hagalund, Solna. Han bor kvar i samma område som karriären började i för snart 20 år sedan.
Jag tänker att den här artikelserien ska heta 12 MCs. – Okej?
Så, vad är din definition av en MC? – Aha … Jo, det ska jag berätta. En real MC som man säger, det är ett väldigt starkt ord för mig. Nummer 1 är, man måste kunna freestyla. Det är A och O. Men nu kommer jag från en äldre skola och jag tror kanske inte att det ingår i den kursen av rap som ungdomarna av idag går. Jag vet inte hur de börjar lära sig, men jag vet att när jag var i en viss ålder så handlade allting om hur bra man kunde freestyla. Man ba, han där är en MC … vadårå? Han freestyla. Och när jag säger det menar jag att han kan prata om saker han ser i stunden och improvisera. Så om man bara ska vara kortfattad, en MC freestylar, en MC är påhittig, är entertaining. Man måste ha karaktär och, det kan låta självklart, kunna hålla rytmen, hålla takten, det är viktigt. Det är så mycket som en MC beskriver, alla har inte alla sidorna, vissa är starkare på vissa håll men, thats what a real mc is, för mig, a Master of ceremonies, an entertainer, you know …
Hagalund, Blåkulla, Blue Hill, 8 hus, 13 våningar, vars siluett ofta fått agera kuliss för urtypen av miljonprogrammet. Majestätiskt på sin kulle, blickande ut över sin stad, Solna. Det var på promenaderna, till och från skolan tillsammans, som allting började. Abidaz beatboxade mest och Chapee la sina första rader:
– Både jag och Abidaz gick på engelskt hemspråk och vi pratade engelska hemma så det föll sig naturligt för oss att skriva på engelska, vi pushade varandra och ba, det är det här som gäller liksom. Det är så sjukt när man tänker på det idag, för nu har hiphop blivit stort. Men då var det väldigt unikt att rappa i vår ålder och det var många som ba: ”va fan håller ni på med, vad slösar ni er tid på?” Så vi var före vår tid på många sätt och det är kul att se hur det har blivit och jag är glad att jag har hållit igång och fortsatt med det. För man hade lätt kunnat sluta. Det finns väldigt många roliga minnen … väldigt många tråkiga minnen också.
”Folk runt om i Stockholm kom för att hänga där, just för att de kände, shit det är något med det här området liksom”
Det finns en kreativ vibe i Hagalund då dessa promenader äger rum. Det är tidigt 90-tal och områdets många utövare gör Hagalund till ett centrum för hiphop. Musiker, konstnärer, graffare, breakdansare samlas på grillfester och housepartys på somrarna. Ett stall av lokala MCs inspirerar och utvecklar varandra med Cherno Jah och David Jassy från Navigators som organisatörer. Exilamerikanen Swingfly är där och hänger tillsammans med ADL, som även arrangerade breakdancekurser i Hagalundsparken. Som en sammanbindande länk finns Hernan Donoso eller Dj Boogie:
– Det där var personer som hade koll på det senaste, den fetaste hiphopen som kom in till skandinavien vad gällde vinyler. Då var det inte så lätt med studios, så de som var dj:s regerade, för de hade instrumentalerna som man kunde skriva till. Och i det här fallet i Hagalund, så var det Boogie liksom. Folk runt om i Stockholm kom för att hänga där, just för att de kände, shit det är något med det här området liksom, det fanns högt intresse och stor talang.
Ur denna miljö formas även den numer Roc Nation-signade Dj Stress som dj:ar och gör sina första mixtapes påhejad av Boogie:
– Han coachade oss, hur vi skulle framställa oss, vilka ord som inte var coola. Han har varit en väldigt viktig person i utvecklingen.
Chapee börjar ta sitt textförfattande på större allvar, gör spelningar med de äldre grabbarna från kvarteret och får med sig Abidaz, de uppträder och får tillgång till studiotid. Folk blir nyfikna på denna duo som drillade och skolade av de äldre är oerhört färdiga i sitt artisteri trots sin ringa ålder. De för samtal med skivbolaget BMG och producenterna Christian Falk och Dj Sleepy faller för dem. Under namnen Lil Pro och Chess medverkar de på singeln Life, som plötsligt gör dem till några av de hetaste rapparna i Sverige vid den tiden. Samarbeten med Robyn och kollektivet Blacknuss följer, de är 16 år.
– Vi spelade in låten i SAE studion vid Solna-station och hade aldrig spelat in i en så avancerad studio. Det var nästan den häftigaste upplevelsen för oss. Sen gjorde vi även inspelningen där för Sleepwalking från samlingsskivan Sidewalk Headliners, eller, den var faktiskt producerad i vår egna studio i Hagalund, men sen fick vi chansen att föra vidare filerna ner till SAE och de där var de stora inspelningarna från den tiden, som även hamnade på vinyl. Vilket var för oss helt sjukt, vi trodde inte det var möjligt liksom.
”Samarbeten med Robyn och kollektivet Blacknuss följer, de är 16 år”
Vid den här tiden hade ju Latin Kings, Petter och Ken med flera slagit igenom ordentligt, kände ni aldrig att ni borde rappa på svenska redan då? – Vi spelade in och experimenterade väldigt mycket i vår studio. Vi har gjort väldigt mycket som aldrig kommit ut och väldigt mycket som försvann för att datorer kraschade och för att vi inte hade ekonomin eller resurserna för att backa upp saker. Jag och Stress brukade skolka från skolan för att göra beats och vi lärde oss hela studioprocessen själva. Vi hade faktiskt redan gjort saker på svenska då, som finns på något DAT-band från väldigt långt tillbaka. Men vi kände väl inte att det fanns några som var tillräckligt bra för att vi skulle vilja gå in i det och visa vilka som är bäst.
Är det viktigt att vara bäst? – Framförallt handlar det om att vi alltid haft en fascination för språket och varit en nörd för nya ord, vi har verkligen studerat ordboken allihopa och ba, shit flippat ord! Det ska jag använda. Det är litteratur på något sätt. Jag tycker det är viktigt att ha gjort läxan. Vi blev skolade av de äldre, David, Andrés Avellán, Hernan, Cherno Jah, ADL, Swingfly med flera, de som vi såg upp till och som körde på engelska och var high class för oss. Man har fått höra mycket som yngre och fått acceptera att yo, fan det här är inte bra. Även om man själv kanske trodde det. Jag har jobbat på samma sätt med min brorsa, CUP. Han har gjort sin läxa och det vet jag för jag har varit där. När de var yngre och han, Marre från Stockholmssyndromet och några till, kom till studion och ba, ”jag har skrivit en text”, så var vi jättestränga mot dem och sa liksom, ”nej det här är skit”. Så de har fått ta den där smällen som jag back in the days. Det där är inte i takt, tänk på det här, och specifikt med CUP är jag jätteglad att se att han har utvecklats på det sättet han har gjort och att han idag kan säga till mig att, shit, du borde tänka på det här.
”Framförallt handlar det om att vi alltid haft en fascination för språket”
Efter Sidewalk Headliners blev det dock relativt tyst från duon. Skivbolagen ville då inte ha den typ av rap som Chapee n Chess sysslade med:
– Så då kände väl vi att då skiter vi i dem och släpper inget alls. Men vi har alltid hållit på och spelat in på egen hand och jobbat mycket underground. Jag jobbade i butik ett tag och snickare ett tag och vi har hasslat på olika sätt, man gör olika saker för att överleva. Men idag dj:ar jag rätt mycket och så har jag alltid producerat mycket sådär.
Men runt 2009-2010 började videos cirkulera på nätet, Chapee n Chess började åter ses på scenerna i Stockholm.
De var med på Stockholmssyndromets Lasta Remix, och något som kan ses som det första officiella framträdandet på svenska av Abidaz och Chapee, under namnet Chapstahman:
– Personligen blev jag jätteinspirerad av Stockholmssyndromet. Då tänkte jag, damn, det här börjar bli kul. Sen visade Abidaz att han hade skrivit massa saker på svenska som inte jag visste om och när han visade dem blev jag så jävla taggad för det var något annat. Jag tror det kommer sig från att vi skrivit så mycket på engelska att det lätt går att föra över ett arbetssätt och stil på ett annat språk.
Vad är på gång under 2014? – Jag har min soloskiva Modesty, på engelska, som är klar och ska släppas. Den har hamnat lite mellan stolarna i och med att vi satsat på Abidaz nu. Men det har gjort att jag har fått jobba ostört med Modesty. Jag har alltid siktat på att komma utanför Sverige och bredda mina vingar, till exempel vara mer i Sydafrika där det finns en bra scen och jag har jättemycket kontakter och jag skulle även vilja ta med mig mina kunskaper till Malawi, hemlandet, och hjälpa fram talanger där, så det är lite planen. Men sen har jag och brorsan ett projekt på svenska som jag är väldigt exalterad över och tror kan ge mycket spelningar. Det kommer spegla, eller vi har en tanke om att vi ska ta det tillbaka till 90-talet lite grann, fast på svenskt hiphopvis. Jag tror aldrig jag varit så skapande som just nu.
”Jag fuckade ur helt. Jag smaschade min lur, men det var lätt värt det”
Så en kväll i mitten på januari, efter alla år, musik som försvunnit, strul i livet, fick han se en av sina närmaste vänner slutligen få den bekräftelse på sin kvalitét och kvantitét som folksjälen alltid känt till. Chapee var givetvis på plats i Skandinavium för att se Abidaz ta emot priset:
– Jag fuckade ur helt. Jag hoppade upp och ner och skrek och hade telefonen i en ficka som inte var stängd. Så jag smaschade min lur, men det var lätt värt det.
Med kommande släpp både på svenska och engelska under 2014 så är möjligheten stor att rollerna är ombytta och att den andre i en av svensk hiphops mest klassiska konstellationer, står överst på prispallen vid nästa års cermonier.
