Djungeltrummans Maria Kopp har sett Ted – För kärlekens skull, om kompositören, tonårsidolen och fenomenet Ted Gärdestad.

– Det kan vara svårt att göra en film där alla vet hur det slutar, alla vet ju redan hur det ska gå.

Så säger regissören Hannes Holm när vi står bland mingelgästerna i Biopalatsets restaurang och väntar på Göteborgspremiären av Ted – För kärlekens skull, som strax ska rulla igång inne i salongen.

Men under filmens 126 minuter visar Holm, Adam Pålsson (Ted Gärdestad), Peter Viitanen (Kenneth Gärdestad) och resten av teamet att det inte spelar så stor roll att vi kan historien, och känner till de sorgliga sista raderna i den älskade artistens livshistoria. Det finns liksom så mycket att berätta, så många känslor att förmedla, ändå. Allt från Ted Gärdestads uppväxt i villaförorten (Partille har fått agera kuliss), den krävande fadern och omhändertagande modern, tennismatcherna mot Björn Borg som snabbt fick läggas på hyllan när popstjärnekarriären tog fart – till rösterna i huvudet, de stormande förälskelserna och nattsvarta uppbrotten, musiken som liksom bara kom, och den allt snabbare snurrande karusellen av fester, tjejer, turnéer och skivinspelningar.

Och så, kanske framför allt, relationen mellan bröderna Ted och Kenneth Gärdestad, innerligt gestaltad av Pålsson och Viitanen. Den yngre som naturligt drogs in i strålkastarljuset från dag ett, och den äldre som stod bakom för att stötta, hålla ordning, skriva texter – ofta bara finnas där.

Adam Pålsson och Happy Jankell som Ted Gärdestad och Lotta Ramel. Foto: Ola Kjelbye ©2017 StellaNova Film

Förutom syskonparet är Jonas Karlsson strålande i sin tolkning av den kedjerökande skivbolagsbossen Stikkan Andersson, som värderar sin popdiamant så högt att han för det mesta låter honom få sin vilja fram. Likaså utmärker sig Hanna Alström som spelar Teds partner Ann Zacharias.

I vissa partier riskerar filmen att fastna i ett sagolikt Känn ingen sorg-likt skimmer, hur verklighetsnära scenerna än må vara. Till exempel när Ted vaknar upp hemma hos Povel Ramels dotter Lotta (Happy Jankell), sätter sig vid pianot för att jamma med musikikonen och sedan hamnar på en dionysiskt frisläppt konstnärsmiddag. Det blir liksom lite för gulligt, tillrättalagt och julkalendermysigt.

Men det övervägande intrycket är ett av äkthet, och såväl kompositörens levnadsglädje som hans mörker pulserar ut genom bioduken. Adam Pålsson, som är nästan läskigt lik original-Ted till utseendet, lyckas fånga dennes öppna (och ibland naiva) full-fart-attityd till livet på ett direkt och träffande sätt.

Det där slutet då? Jo, filmen lyckas faktiskt med konststycket att, om inte vända allt det mörka till ljus, så åtminstone förmedla en känsla av hopp. Huvudfokus hamnar inte på smärtan och svärtan, utan på Gärdestads kärlek till livet, musiken – och äventyret.

Ted – För kärlekens skull har svensk biopremiär den 3 januari.