Engelsk garagepunk blir aldrig gammal. Speciellt inte om den innehåller lika delar synth och melankoli. Ikväll kommer The Horrors till Pustervik och visar varför. Vi har tagit tempen på bandets basist och synthare Tom Furse, inför kvällens show. (ja, de blir verkligen show).

Hallå! Hur är lördagsläget?
Hej! Det är bara bra, tackar som frågar.

Ni är ju alla från Essex (eller?), finns det någon sentemaltal/legendarisk historia om hur ni träffades?
Det är faktiskt inte helt sant, jag är från London och Faris är från Rugby men de andra är från Essex. Vi träffades väl allihopa ute på klubb typ, vi stötte alltid på varandra ute och blev helt enkelt kompisar under alla jippon. Allt föll väldigt på smidigt på plats, vi insåg att alla kunde spela olika instrument så vi var helt enkelt redan en ”classic line up”.

Ni har ju spelat ett tag tillsammans nu, och de har väl naturligt blivit att ni utvecklat ert sound, förändrats en del och under senare år också blivit mer experimentella och elektroniska. Eller, är det helt fel?
Jo, de precis, i början var vår musik mer influerad av garagepunk, det blev en hel del av den typen musik. Den elektroniska biten har smugit sig på mer under åren och vår senaste platta, V, är nog den med mest elektroniskt sound vi gjort, hittills.

”Det skapas mycket nytänkande musik som vi inspireras av”

Er senaste skiva, skulle ni säga att den är mer kommersiell än tidigare material?
Alltså, ‘Something To Remember Me By’ är nog i det breda taget vår mest kommersiella skiva men den innehåller också mycket som inte alls hör hemma i den kommersiella boxen. Ghost och It’s a Good Life, de är båda ganska långt utanför vad man kanske, generellt skulle säga är ”kommersiellt”.

De här med att ni har ändrat en del på hur ni låter, är det bara ett svar på livet typ? Att musiken naturligt har förändrats, eller handlar det mer om att ni fortfarande experimenterar och letar efter er ”grej”?
Det är verkligen bara en naturlig förändring. Ny inspiration, nya former och nya metoder som blivit musik. Det skulle kännas konstigt att välja ett sound och sen hålla fast vid de i 12 år. För vår del låter det mest tråkigt. Det provocerar mig nästan lite när andra band gör så – ”Pull your finger out and try some new shit out.”

Vart hittar ni inspiration till er musik?
Vi hittar mycket inspiration i annan musik, och en del genom teknologi. Det finns så mycket verktyg att använda till skapandet nu, många fler än när vi började spela – analoga synthen har gjort en sjuk comeback igen och nu är de lika omfattande som digitala synthar. Modula synthesizers är också kul. Det finns skitmånga coola moduler som designats av personer som aldrig ens varit innanför dörren hos en techproducent, de är bara kreativa och påhittiga. Med andra ord så är det bra tider för tech-musik nu, och det skapas mycket nytänkande musik som vi inspireras av.

Om ni fortsätter spela tillsammans i 12 år till (hoppas det!), hur tror ni er musik kommer utvecklas? Kommer ni bli mjukare ju äldre ni blir eller tvärtom?
Helt ärligt: Om 12 år vill jag vara 42 år, och bara turnera. Jag tror the Rolling Stones sa nåt liknande och de håller ju fortfarande på så, vem vet? Inte helt omöjligt.

När jag lyssnar på er musik, tycker jag inte alls att den speciellt skräckinjagande som man kan förvänta sig av ”The Horrors”. Lägger ni själva någon vikt i namnet?
Inte första gången någon ifrågasätter det. Pratade nyss med en annan journalist som sa precis samma sak, ”Ni kallas ju the Horrors men er musik är ju inte alls skrämmande?” Den simpla förklaringen är, att namnet kom bara till oss, vi provade lite olika namn och gillade helt enkelt de mest. Jag tror typ det hade något att göra med att vi där och då såg oss som nya The Cramps, så då kändes namnet kompatibelt med vilka vi ville vara.

Ikväll kommer ni ju hit till Göteborg och spelar på Pustervik? Hur känns det? Är det första gången här?
Nä! Vi har varit I Göteborg massa gånger under åren. Jag är alltid taggad på spelning, oavsett vart den är. Folk frågar alltid hur det känns att åka till just de stället, eller staden, men svaret är att jag älskar mitt jobb så jag är generellt sätt alltid taggad. Det är lite som att fråga om någon är sugen på att gå till jobbet imorgon. I alla fall, om personen ifråga då, älskar sitt jobb.

Vad kan vi förvänta oss? Nya låtar? Galna syntsolos? Fakeblod, döda kaniner och ormar på scen – Alice Cooper style?
Det blir absolut en hel del nytt från senaste släppet. Faris har dessutom varit på en massa sexshops och för att plocka ihop sin outfit, så låt säga att det lär bli lite kinky. Men inget blodigt.