Maria Nyström har vigt nästan ett decennium åt projektet The Naima Train, och spelat i varenda litet sketet hörn av Göteborg. Men på lördag, när Kulturkalasets näst sista natt sänker sin hand över stan, gör The Naima Train sin sista konsert någonsin.
Hej Maria! Varför är det dags att lämna The Naima Train just nu, vid denna tidpunkt?
– Svårt att förklara, men det känns helt perfekt. Det är inget jag har kommit på nu, har funderat på när och hur i flera år. Även gjort försök att nytända Naima men det är svårt att återkoppla till något som skapades när jag var 15 såhär 10 år senare. Kände helt enkelt att jag behövde ömsa skinn.
I en intervju från 2011 sa du att du är en ”fruktansvärt individuell låtskrivare”, hur har du förändrats som musiker sen dess?
– Jag är fortfarande en ”fruktansvärt individuell låtskrivare”. Kanske också musiker, men jag är bättre på att släppa in folk. Mycket har hänt under åren, har släppt detta med att hela grejen är att jag gör allt själv. Det är jävligt svårt att helt leva på sin egen inre inspiration, i mitt fall blev allt bättre och mer intressant om jagtog in lite andra hjärnor. Fortfarande trivs jag bäst vid rodret dock.
Vilket är ditt värsta konsertminne?
–Den värsta kan jag inte bestämma mig för, men kan berätta om ett av de konstigaste! Jag gigade en gång på en paddanbåt. Ensam, men min pojkvän snett bakom, som inte visste vart han skulle ta vägen. Satt längst fram och stannade till lite överallt och bara spelade några låtar för folk på land. Ingen på till exempel lejontrappan hade bett om att höra några låtar men de fick ändå en spontan liten konsert. Känslan när en liksom bara långsamt glider fram till en grupp människor som inte har någon aning om vad som händer, helt utan att säga något spelar tre låtar och sen helt casual lååångsamt glider bakåt igen. Jääävligt speciellt alltså. Efter en stund sprängdes högtalaren så att det lät riktigt risigt. Folk måste ha varit otroligt förvirrade.
”Efter en stund sprängdes högtalaren så att det lät riktigt risigt”
Vad kommer hända med loopstationen? Ska den föras vidare till nästa provocerande talangfulla 15-åring, och sen till nästa, i en ändlös ritual som upphör först när solen slocknar?
– Hahahaha! Hoppas!! Nej men alltså seriöst då, har haft en del workshops och så för unga och det hade varit så fett om de visat sig bli inspirerade och gjort en egen grej av det; och så kommer det fram en hel generation av loopgenier! Jag kommer aldrig sluta använda mig av min loppstation som ett liveverktyg, men kommer släppa på att ha det som hela mitt koncept.
Massa lösa rykten går ju runt om vad du ska göra härnäst, berätta lite om framtiden!
– Än så länge tänker jag vara lite sådär cool och mystisk och inte säga nånting… Kan säga en grej: Det är som det jag gjort hittills fast bättre och mindre kontrollerat.
Tack. Hur komponerar man ihop en avslutningskonsert förresten? Omöjligt att få med allt. Eller du kanske ska köra i typ fem och en halv timma? Vad bör publiken förvänta sig?
– Hade varit så episkt. Önskar verkligen att Kulturkalaset kunde ha sin curfew nånstans där, vid o4:30 nästa morgon. Men det blir 60 min. Ska försöka hinna med en nostalgifest utan dess like, en slags minneskonsert. Ska fira eller sörja att indien eventuellt är död, gråta och dansa en liten dans, och gå vidare in i nästa steg.
