Thomas Stenström klippte av sig håret, har kapitulerat för alla dåliga saker och fortsätter att förvånas över att personerna i publiken kan hans låttexter. I maj kommer en EP som är kontrastrik och fylld av kampsånger som bär en genom mörkret. På fredag den 12 april spelar han för ett utsålt Pustervik. 

Thomas Stenströms musik är fylld av kontraster, texterna har en svärta som vid en första lyssning göms bakom ett sken av glada melodier. Men bakom det glada soundet finns något mer där ett slags jävlar anamma möter domedag och undergång. Thomas berättar att han numera har accepterat att allt är skit och har funnit en slags ro i det.

– Jag har förlikat mig med att allt är skit och hittat ett vemod i det som jag gillar väldigt mycket. Allt är förlorat, allt är över och inget går att fixa men vi gör så gott vi kan och har kul längs vägen. Det är det känsloläget jag har haft när jag har skrivit alla låtarna. Det är en väldigt skön känsla att ha kapitulerat inför världens alla dåliga saker, acceptera det och göra det bästa av situationen. 

– Så fort det är något bra som händer så händer det alltid något skitdåligt också. För mig i alla fall. Det har varit påfrestande. Jag hittar väldigt mycket att skriva om ur den källan. Innan har jag skrivit mycket om att jag är förbannad just i stunden men nu har jag tagit ett steg tillbaka och tittat på situationen i sin helhet. 

När en lyssnar på Thomas Stenströms senaste låtar slås en av att de mörkare texterna ackompanjeras av gladare melodier. En slags domedagsfest. Thomas berättar att hans musik alltid varit sådan, men att det är först nu han har insett det.

– Det finns något underdogperspektiv i alltihopa också där jag tror melodierna och känslan i musiken kommer ifrån. Det är kampmusik på något sätt, mot allt dåligt. Det är i den kontrasten som jag tror att det händer något i mig. Det är allt ifrån att jag haft det skit i min uppväxt till att vi pratar om klassfrågor, allt och ingenting är inbakat i alla låtar.

Den observanta kanske märker att Thomas har ändrat frisyr mellan musiksläppen. Det långa blonda svallet är borta och ersatts av en annan frisyr, nästan lite åt modshållet. Kanske är det just bara ett vanligt frisyrbyte men något får en att ana att den yttre förändringen kan kopplas samman med inre omställningar. 

– Jag har ju bytt skinn rent musikalsikt och klippt mig. Men visst, det har hänt mycket under det senaste två åren. Om man ska koppla det till mitt utseende så ser jag ut som om jag vore 16 år igen. Det är väldigt skönt att hitta hem i frisyren men även i hjärtat. 

Det är inte helt ovanligt att en förändrar sitt yttre när en tagit sig igenom jobbiga saker. Hur viktigt skulle du säga att det är att visa inre förändringar på utsidan? 
–Jag är nog rätt omedveten om det, men du kanske har gjort en psykologisk analys som är mitt i prick, så det får jag tacka för. Fan det stämmer nog ändå, det har hänt mycket grejer. Jag har insett många saker och varit nere på botten och vänt. 

Britney Spears rakade ju också av sig håret. 
– Ja, det är jag och Britney. 

Thomas Stenström tycks vilja vara transparent, inte bara när en intervjuar honom utan även på sina sociala medier. Nyligen gjorde han ett inlägg där han skrev att ”tanken på att inte vara upptagen med någonting skrämmer honom”. Han berättar att han är rastlös som person och att uppväxten i arbetarstaden Uddevalla och jantelagen har färgat honom.

– Jag är livrädd för att gå och lägga mig och sådant. Jag mår jättebra när jag har alldeles för mycket att göra men är rädd för stillheten. Att vara jävligt rastlös som person, ha en rädsla för att bli ensam i mina egna tankar och ha en kulturell påverkan från var jag kommer ifrån är en kombination som har ristats in i min ryggrad. Man ska arbeta hårt för att man ska vara duktig, det är verkligen något som jag jobbar med. 

– Jag har bestämt mig för att om jag ska ha Instagram och sådant så ska jag vara transparent. Annars ser jag ingen mening i det. Det är jävligt svårt att visa känslor tycker jag. Jag skulle vilja använda mitt pyttelilla rum i sociala medier till att försöka visa lite känslor. Det är något jag själv saknar under alla mina timmar som jag sitter och scrollar.

På den kommande EP:n har Thomas arbetat med en massa olika producenter till skillnad från hans förra skiva. Samtliga producenter på EP:n är handplockade av Stenström själv som har låtit och har tidigare arbetat med musiker vars album Thomas har lyssnat mycket på. 

– Det är ett helt nytt sätt för mig att jobba på. På förra skivan jobbade jag med Björn Yttling, David Axelsson och Johan Jonasson i ett och ett halvt år då vi var nere i en grotta och jobbade. Den här gången har jag proddat mina demos så att de har varit lite mer utvecklade än demos när jag väl skickade iväg dem. Anabola steroiddemos kallar jag dem för. Sedan hörde jag av mig till producenter som mestadels har gjort hip hop, som jag tycker har gjort asfeta grejer. Det är en jävligt inspirerande process för man har en massa olika människor att jobba med. Man hinner inte tröttna på varandra och man får många olika synvinklar på allting.

Hur är det att lita på andra i en sådan situation?  
– Det är jätteutmanande men ju mer man vågar göra det desto bättre blir det. Jag har verkligen för första gången öppnat upp tanken kring att jag inte har rätt när det kommer till min musik. Det är mind blowing att göra det. Det finns inget rätt och fel när det kommer till att spela in musik. Det är en grym grej. Att släppa på tyglarna gör även att det blir mycket mer organiskt. Musiken blir lite spretigare vilket jag tycker är väldigt bra, det blir intressantare.

”Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag vågade knappt tänka den tanken förren sådär tre år sedan.”

Vad har ni för planer inför den utsålda Pustervikskonserten? 
– Jag har för första gången släppt väldigt mycket musik innan vi åker ut och spelar så det finns väldigt mycket att välja på. Det kommer att bli låtar från nästan alla mina skivor och alla nya låtar.

–Artister byter ofta band men jag har haft samma gäng hela vägen, vilket jag måste säga är rätt unikt i den här världen. Det är sjukt kul, det finns en överpepp här i gänget inför gigen. Själva livebiten är det som är grundmålet i allt, det är slutdestinationen. Det är därför jag släpper musiken, annars hade jag bara skrivit för mig själv tror jag. Det är lite nu som allt börjar påriktigt. 

Vad är det bästa med att spela live från ditt perspektiv? 
– Det är kontakten med publiken. Jag blir fortfarande lika förvånad varje gång någon sjunger på en av mina låtar, den överraskningen är fortfarande så stark. Jag blir helt knockad. Många gånger tänker jag – fan hur kan du den låten? Det är en genuin känsla som jag tycker är jävligt spännande. Jag glömmer bort hur det känns mellan varje spelning. 

– Där jag kommer ifrån, att ha den drömmen – att skriva en låt, att någon ska tycka om den och till och med lära sig texten till den är som en helt annan planet. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag vågade knappt tänka den tanken förren sådär tre år sedan. Det har varit helt ouppnåeligt rent drömmässigt där jag kommer ifrån. Den grejen lever kvar jättemycket och är en jättestor del i varför det är så fint att komma ut och spela för andra.