I måndags var jag, precis som GP:s reporter Jan Andersson, på Jazzföreningen Nefertitis årsmöte. Men till skillnad från Andersson såg jag ingen strid mellan ”jazzmän” och ”klubbkids”. Jag såg diskriminering, personliga påhopp, och en styrelse som saknade såväl grundläggande kunskap om mötesordning, som omsorg om den egna verksamheten.
Jag har inte varit med sedan Nefertitis födelse för snart 40 år sedan, jag har inte suttit och druckit mellanöl med de numera grånade herrarna i jeansjacka och skägg då det begav sig. Däremot har jag en hyfsad erfarenhet av Göteborgs klubb- och musikliv – i form av flitig besökare, kritisk bevakare och engagerad arrangör. Och det har inte undgått någon med ens en marginell insikt i stans uteliv att ”Nef” under det senaste året synts och hörts mer än på länge. Nefertiti har blivit ett ställe där det händer saker, dit det kommer intressanta liveakter och dj:s, som investerat i lokaler och scenteknik, där stämningen är god och dansgolvet kokande – ett ställe man vill hänga på, helt enkelt.
Och tvärtemot vad Andersson framhåller i sin krönika, har jag svårt att se att denna utveckling inom nattklubbsverksamheten skulle bero på vad han kallar ett utnyttjande av ”Nefertitis goda namn”. Jag skulle snarare säga att fredagssatsningen Nefertiti Dance Friday gått bra trots namnet, och varit den faktor som stärkt Nefertitis varumärke bland såväl nya som befintliga besökare.
Vad är då problemet? Finns det, som några av medlemmarna spridit rykten om, en grupp som vill lägga ner alla jazzkonserter? För att istället satsa på ”dansklubbar, dj:s och drinkar”? Är det här en fight mellan jazz och hiphop? Svaret är nej. Ingen jag pratat med vill att jazzen ska bort från Nefertiti. Många av oss som går på nattklubb går även på jazzkonsert, helt enkelt för att vi gillar musik. Däremot blev det plågsamt tydligt när föreningens årsredovisning presenterades att jazzkonserterna inte bär sig ekonomiskt, utan behöver stöd från såväl kommunen som nattklubbsverksamheten.
Nefertitis problem, som jag ser det, ligger hos styrelsen. Jag har själv inte någon överväldigande föreningserfarenhet, men så lite kunskap om mötesordning som jag såg i måndags har jag aldrig upplevt tidigare. Föreningens ordförande tilläts komma med personliga påhopp och anklagelser, utan att de utpekade fick chans att svara på dessa. Då var det istället ”dags att dra streck i protokollet”. När det blev dags att rösta om ny styrelse visste mötesordföranden inte hur detta skulle gå till, utan fick ta hjälp av en medlem som förklarade begreppet ”sluten votering”. Man kan bara hoppas att den nya styrelsen har lite bättre kunskaper inom området.
En viktig fråga som togs upp redan i maratonmötets inledning var den mångfalds- och jämställdhetsplan som utarbetats efter förra årsmötet, men som ännu inte omsatts i praktiken. Med tanke på denna plan, som ska ligga till grund för föreningens arbete, tycker jag det är anmärkningsvärt att valberedningen inte nominerat en enda rasifierad person till den nya styrelsen. Hur rimmar det med målen om ökad mångfald? Är pratet om mångfald kanske bara en välpolerad yta, som visas upp för att inte förlora kulturbidragen? Har vi fortfarande inte lämnat en tid då artister som Louis Armstrong och Sammy Davis Jr enbart fick ta plats på jazzklubbarnas scener, och släpptes in genom bakdörren?
Min slutsats blir att de här två parterna faktiskt inte behöver varandra för att överleva. Jazzföreningen behöver nattklubbsverksamheten, speciellt när bidragen sinar i takt med ett otillräckligt jämställdhets- och mångfaldsarbete. Men de som Jan Andersson kallar ”klubbkids” (många av dem runt 30, precis som jag) hittar snart ett nytt ställe att frodas på. Att vända förlust till vinst, locka populära liveakter och besökare som trivs är nämligen en eftertraktad kompetens. I alla fall utanför Nefertitis källare.
