Göteborgsoperans Danskompani presenterar danskvällen Dust to Dust, där verk av de senaste årens två hetaste koreografer framförs. I världspremiären av Stoic följer Sidi Larbi Cherkaoui upp jättesuccéerna Noetic och Icon. Dessutom blir det Sverigepremiär för vackra Solo Echo av Crystal Pite.
Göteborgsoperans Danskompani består av 38 dansare från ett 20-tal länder och rankas idag till världens ledande samtida danskompanier. I säsongens första världspremiär återser vi den mångfaldigt prisbelönta belgisk-marockanske koreografen Sidi Larbi Cherkaoui, som i november emot European Theatre Prize för scenkonstens förnyare, på vad som kallas ”Oscarsgalan för europeisk scenkonst”. Han var också nominerad till MTV Music Awards för koreografin till videon APES**T där Beyoncé och Jay Z dansar inne på Louvren.
Spelplatsen för Stoic är ett monokromt, grått bibliotek, skapat av den belgiske konstnären Hans Op de Beeck. Människorna som kommit dit är självupptagna och bekräftelsesökande. De fyller sina liv med ting och olika beroenden i jakten på inre frid. Mest av allt längtar de efter att bli förstådda. Men ingen lyssnar på någon annan när alla är upptagna av att framställa sig själva på bästa sätt. I musiken vävs arabisk sång, kongolesisk musik och japanska slagverk samman av kompositören Felix Buxton från house-duon Basement Jaxx till den nyskapande och allmänmänskliga helhet som är Sidi Larbi Cherkaouis signum.
– Vi befinner oss i en tid där öppenheten sluts och gränser stängs. Jag drömmer om att människor ska våga knyta an till varandra igen. Visst, du kanske bränner dig på vägen men det betyder inte att det är fel väg att gå. Tvärtom är det rätt väg att gå. Att aldrig ge upp nyfikenheten eller tron på, tilliten till, andra människor. Stoic vill vidga de gränser som stängts, säger Sidi Larbi Cherkaoui.
Kvällens andra verk är skapat av Crystal Pite, huskoreograf vid NDT, Nederlands Dans Theater. I sitt första möte med Göteborgsoperans Danskompani låter hon dansarna ta sig an Solo Echo, som hon skapade för NDT 2012. Verket fångar livets förgänglighet och förluster, och vår acceptans av dem, genom dansarnas kraftfulla, förfinade rörelser. Koreografin utgår från en dikt av poeten Mark Strand, Lines of Winter. Musiken består av två sonater för cello och piano av Johannes Brahms. Tillsammans med mjukt fallande snöflingor väcks aningar om vinterns vemod.
