Ludvig Holmberg eller Via Vadelma som han heter när han gör musik, har rötter i Umeå och sin bas i Göteborg. Nu släpper han sin debut EP Ensam och kall som finns att lyssna på från och med den 12 november.
Ludvig Holmberg berättar att EP:n Ensam och kall spelades in under hans allra första år i Göteborg som kantades av misär då han bodde i ett kollektiv som var rått och kallt utan värme.
– Ja, eller misär och misär. Men det var ju lite olyckligt att vi bodde utan värme det där första året. Det satte liksom en ton på Göteborg från start. Sen att det var så svårt att hitta rätt i musiken här bidrog också. Jag kände mig fundamentalt ovälkommen i stan.
Tror du att den där konstnärs-klyschan om att man måste lida för att göra bra konst stämmer?
– Jag vet inte det. Lider gör vi väl alla? Någonting måste konsten bottna i, men lidande är inte något nödvändigt för det. Det där kan ju bara komma i vägen. Vissa dagar vill man inte göra något för att man fryser och vill ligga i sängen och sova bara. Sen finns det inget tråkigare än folk som gör konst om hur välanpassade de är, det kanske krävs något mer än det för att det ska vara värt att ta del av. Men jag vet inte. Så länge det inte blir endimensionellt bara, ren ångest är ju rätt tråkigt att höra i låtform; det måste finnas något mer tror jag.
Du är influerad av DIY-traditionen, vad är det som lockar dig med ”gör det själv”-andan?
– Jag tycker bara att hela den professionella delen av konsten är otroligt överskattad, och inte något vi borde sträva efter. Det blir bara som en klubb som håller ute personer baserat på oklara kriterier. Några av mina favoritskivor är inspelade i replokaler, vänner emellan. De få gånger jag hamnat i semi-professionella studios har jag mest blivit frustrerad: någon tekniker som tror sig veta rattar in ljud som inte intresserar mig det minsta. Säger man ifrån då får man ofta någon mästrande förklaring att “så kan vi inte göra, det är fel”. Jag gillar ju det hafsiga, det lite smutsiga och det outstakade. Varför ska jag då rådfråga folk som specialiserat sig på att göra det “rätt”? Jag är också rätt otålig, och om jag kan göra mer i en process så gör jag gärna det. Ibland vill jag inte vänta på att få tillbaka tusen mixar för att dividera om nivån på virveln. Då vill jag hellre bara sitta själv med det där. Sen är det lite kittlande att kringgå de i hemlighet hänsynslöst ambitiösa med F-skattsedel, att försöka göra något själv som visar att allt det där är ridå. Om jag arrangerar en spelning i ett vardagsrum med några vänner och 100 personer kommer och ser några bra band. Vad är då poängen med Exel Arena eller Ullevi? Det blir så mycket mer smaskigt och speciellt om man kringgår alla de utstakade kanalerna.
Foto: Anja Reinsfelt
Du lämnade Umeå för Göteborg, vad saknar du mest med dina hemtrakter?
– Umeå har väldigt mycket bra musik, och det fanns ett sammanhang där som var väldigt bekvämt att röra sig i. Det är en mjuk stad att komma upp i som musiker och arrangör. Det är förlåtande, folk hjälper en, det är många som gör mycket coolt där. Jag saknar att gå på spelningar där alla man känner samlas på samma plats och det är bra stämning. Men det har väl ändå inte hänt någonstans de senaste året.
Hur skulle du beskriva soundet på Ensam och kall?
– Det är lite av en maximalistisk EP, i alla fall efter mina mått. Jag tappade besinningen lite, tog verkligen i, la på allt jag fick för mig. I slutändan blev det blås, orglar och piano, slagverk, olika gitarrljud, allt möjligt. Jag ville göra fyra spår som hade lite av allt. Men under alla de där ljudmattorna finns väl någon sorts “Svensk indiepop”-tradition. Till stor del bygger jag vidare på tankar och idéer som jag fick av Anton Sandin som jag spelat i några band med. Vi har skrivit musik ihop ibland, och han öppnade upp mina ögon lite för den sorts låtskrivande som jag håller på med här. Enkla melodier, fokus på texterna, inte allt för många krångliga ackordföljder. Enkelt men effektivt.
Finns det någon låt på EP:n som du är lite extra nöjd med?
– Det är lite olika för olika humör. Men Riter & Besvärjelser har jag en förkärlek till för att den är längst. En av de längsta låtarna jag skrivit någonsin. 3:50. Jag gillar långa låtar, det är kaxigt med låtar som närmar sig fyra minuter.
Vad har du för planer för 2022?
– Spåkulan säger att 2022 blir ett år av triumfer för Via Vadelma. Jag ska spela in en till EP, helst ihop med andra. Den här gången blir det minimalism på tapeten då jag sålt av nästan alla instrument och grejer för att kunna betala räkningar. Sen hoppas jag kunna framföra något på en scen någonstans. Jag vet inte i vilken form det skulle vara i så fall, det får visa sig. Men jag hade gärna fått ihop ett bra band. Det hade varit kul att bryta med den här enmans-grejen som jag tycker är rätt tråkig egentligen.
