Imorgon släpper Vita Bergen sin andra fullängdare, Retriever! Vi har snackat med bandets frontman, producent och sångare, William Hellström inför detta.

Vi tar allt från början, hur kommer det sig att ni startade ett band?
– Hmm … Själva bandgrejen var absolut sekundär i början, kärnan var att göra musik. Jag startade bandet med Robert Jallinder och vi var rätt dåliga på musik när vi började. Med rätt enkla medel började vi skapa en flyktväg från vår ganska förutsägbara verklighet. Det var liksom en plats där man var helt fri. Vi hade aldrig upplevt det tidigare. Min hjärna var programmerad att tänka i andra banor och det här var något som öppnade upp en hel värld för mig. Jag läste natur på Samskolan i Göteborg och sen gick Robert och jag på Handels i Stockholm där allt var rätt tillrättalagt, minst sagt. Jag såg musiken som den enda chansen för mig att överleva på något sätt. Det gick inte att trycka på ctrl+z när man väl hade sett glimten av den här världen. Men innan vi skulle släppa något som folk kunde lyssna på gjorde vi i stort sett tre fulla album som vi bara slängde för att det lät som något Joel Almes betydligt mindre talangfulla kusin skulle gjort.

”Vad är indie? Att vi ligger
på Woah Dad?”

Er musik har beskrivits som indie/psych, men hur skulle ni själva beskriva den?
– Absolut inte som psych i alla fall. Och vad är indie? Att vi ligger på Woah Dad? Kreativt har vi i alla fall full frihet, vilket jag antar är rätt ovanligt på skivbolag. Musikaliskt har idén med Vita Bergen alltid varit att så mycket som möjligt skall få hända ljudmässigt. Att aldrig ge ut ett album där allt låter likadant. Låtarna skall vara som egna varelser som man kreativt tar så långt det bara går, oavsett om slutprodukten låter som en blandning av Alesso och något man skulle kunna höra i en asiatisk närlivs.

Hur kommer det sig egentligen att ni sjunger på engelska?
– Vi hade ingen som helst verklighetsförankring i början och alla våra gamla barndomshjältar sjöng på engelska så det kändes som att det var det enda alternativet på något sätt. Men att det slutade på det sättet var väl kanske lite tur tänker jag. Annars hade vi antagligen aldrig fått åka runt i Europa och i USA på de äventyr vi har fått göra idag. Nackdelen är att när vi spelar i mindre städer i Sverige (framförallt i Karlstad) finns risken att de som råkar vara där misstar oss för ett Judas Priest tribute-band och kräver att vi skall spela covers.

”Jag gillar inte Stockholm”

Ni har säkert fått ett hundratals frågor kring namnet och den möjliga Stockholms-kopplingen, och här får ni en till. Hur kom ni fram till det?
– Det är en lång historia men vi kör den i korta drag: Ett gäng scener upprepade sig i några drömmar vilket ledde fram till namnet White Mountains som existerade i ungefär två minuter. Därefter kom Vita Bergen. Ingenting att göra med Stockholm. Jag gillar inte Stockholm. Folk verkar ha lite svårt att slappna av.

Det är hela två år sedan ni släppte ert debutalbum Disconnection, har ert sound ändrats något i så fall hur?
– Ja, det har ändrats! Soundet och framförallt låtarna har utkristalliserat sig längs vägen i och med att vi har spelat så mycket. Förra albumet skrev jag och Robert i vår ensamhet innan vi hade någon större erfarenhet av att spela live. Det gör en hel del att man kan testa nya låtar osv. när man är ute och spelar. Man märker kanske att något saknas på ett ställe eller så.

Men hur taggade är ni egentligen på att äntligen släppa Retriever?
– Det känns som en ynnest att få släppa det här. Alltså jag är så tacksam för att vi har fått möjlighet att göra det här albumet med så roliga och duktiga människor. När vi skulle göra klart skivan så hatade jag dock mig själv och mitt liv under en period. Det var liksom 20h pass, sova 4h, upp igen och köra vidare etc. Samtidigt läste jag till läkare och hade multum att göra med det och dessutom skulle vi spela ute i Europa. Men det gick. Fan det gick till och med bättre än vad det någonsin hade gjort! Såhär i efterhand – jag är så jäkla glad! Och det skall bli så kul att få åka ut och spela live med den här skivan.

”I slutändan handlar det egentligen bara om att
aldrig bli nöjd”

Det snackas om skyskrapor och resor till LA istället för hostels med cigg under sängen – varför tror ni att ni lyckats så pass bra?
– Hmm … Haha jag tror inte att man skall bli för bekväm här alltså. De där hostelbesöken är kanske inte så långt borta ändå. Men i slutändan handlar det egentligen bara om att aldrig bli nöjd. Jag, som sista utpost för låtarna i bandet vill i alla fall aldrig känna att jag inte gjort allt jag någonsin har kunnat för att varje låt skall bli så bra den bara kan bli. Det enda som spelar roll för mig är slutresultatet. Det spelar ju ingen som helst roll hur många timmar som ligger bakom, ett par av låtarna på albumet vi jobbat på i ett par år och det känns rimligt. Att aldrig ta något för givet, spela varje spelning som att det är den sista du gör.

Framtiden då, hur ser den ut?
– Ohh, det får vi se! Vita Bergen har aldrig varit roligare än nu och det dyker upp så roliga saker runt omkring, men när man släpper skiva så vet man ju inte hur det går, det kan ju gå helt åt skogen. I sommar blir det lite festivaler i Sverige och ute i Europa. Och! En stor spelning i Göteborg! Det är något alldeles speciellt att spela här, det var här allt började liksom och här gjorde vi de där första spelningarna för knappt tio personer man allra helst glömmer, men vad gör det, så skall det vara.