Wilma Nea har lämnat de värmländska skogarna för Göteborg och den 4 mars kommer hennes debutalbum This too shall pass där hon även trätt in i rollen som producent till fullo.
Musiken har alltid varit ständigt närvarande i Wilma Neas liv. När hon växte upp hade familjen ett piano i hemmet och hon fick lära sig att spela några ackord med lite hjälp från sin mamma, sedan dess har hon i princip spela musik varje dag.
– Sen var det ett tag där jag inte höll på alls men så tog jag upp det igen i gymnasiet och då tänkte jag att jag skulle bli klassisk pianist. Men då sa min gamla lärare att jag inte var tillräckligt bra och att jag inte skulle komma in på musikhögskolan på det där, det var väldigt välvilligt sagt såklart. De tar in folk från Ryssland liksom, men sen påminde han mig om mitt låtskriveri och så sökte jag mig vidare med det, först till folkis och nu på Artisten. Det var också väldigt skönt att förstå det, jag är inte riktigt skapt till att öva i så många timmar som det krävs. Det var skönt att känna att jag inte måste göra det bara för att jag är en person som spelar piano.
Wilma Neas debutsingel kom till under 2019 då hon gick på folkis, sedan dess har hon börjat träda in i rollen som sin egen producent allt mer. Något som ledde till att hon producerade halva sin debut-EP Issues för att komma att axla producentrollen till fullo under arbetet med det kommande debutalbumet.
– Jag läste en liten kurs i musikproduktion och fick leka i programmet. Det var ganska skönt att kunna ha utrymme att våga misslyckas lite i musikproduktion efter skoltiden. Det var kanske då jag kände att det var en plats för mig. Hela aspekten med tjejer i en teknikvärld, det var svårt att ta den platsen innan men det var så skönt att experimentera för mig själv och tillåta mig själv att göra fel några gånger. Nu har jag mixat och producerat den här skivan men jag gör fortfarande misstag.
Det finns mod i att misslyckas, vad har drivit dig i din personliga utveckling som producent?
– För det första så har det tagit väldigt lång tid, men också att släppa den här skivan som är min första helt egenproducerade – det finns något väldigt skönt i att jag förstår att jag kommer att utvecklas mer efter detta. Det blir lite som en tidsmarkör också, så här låter jag 2022. När det har varit tillfällen där min kunskap har tagit slut så har jag fått fylla i med kreativa lösningar istället. Jag vill hellre att det ska låta roligt och intressant än proffsigt. Jag tror väldigt starkt att om det inte känns lustfyllt för mig att hålla på så kommer det att märkas väldigt tydligt.
– Den första singeln, Days like this, som jag släppte nu inför skivan var klar och mastrad för ett och ett halvt år sedan men det var verkligen något som skavde när jag lyssnade på den. Jag brukar lyssna mycket på min musik när jag är ute och går eller springer. Det var någonting med mixen på Days like this, den var mastrad och jag hade pröjsat för det men det var något som inte kändes rätt helt enkelt. Så jag tog upp den och gjorde om. Det var så svårt för mig, att se färdiga resultat var det roliga för mig då, jag var så trött på processen så det var lite tufft att börja om, men jag är så tacksam för att jag gjorde det. Det var då det kom till riktiga trummor, körpålägg, special effects och allt som jag tycker gör låten.
Foto: Ebba G. Ågren
Att springa är en av dina största passioner som dessutom är ett viktigt inslag i din kreativitet, berätta mer om hur du använder joggandet i ditt musicerande.
– Jag har alltid joggat, men när jag flyttade till Göteborg från Karlstad i augusti så kände jag ingen förutom mina släktingar som jag kunde gå och besöka. Det var viktigt för mig att ha något annat jag kunde definiera mig via än musik, så jag började säga att jag skulle träna inför Göteborgsvarvet. Jag började jogga längre än vad jag någonsin gjort och sen fick jag en anmälan till Göteborgsvarvet i present, så då blev det så på riktigt. Att gå ut och springa är alltid en viktig paus för mig, det är väldigt mycket som landar då och är det inte något som landar så är det något som kommer till mig. Kreativitet hänger jättemycket ihop med energi för mig, så att gå ut och springa och duscha är jätteviktigt. Och att man ser så himla mycket fint, ibland springer jag utan musik och bara tittar.
Har du någon favoritsträcka att springa på?
– Ja, min mil utgår från Olivedal. Jag börjar i Nordhemsbacken, det börjar starkt, sen tar jag Lången och Stigberget ut till Klippan och så kommer man ut i hamnen och springer förbi Röda Sten. När jag har sprungit förbi Röda Sten är det superviktigt att ta upp mobilen och kolla hur långt jag har sprungit, när det står fem kilometer så tvärvänder jag nämligen och tar ungefär samma väg tillbaka fast jag springer via Mariaplan och genom Slottskogen. Men favoritbiten är alltid att komma ut vid Klippan, det är jättefint där.
Du har klivit in i producentrollen till fullo på debutalbumet, hur är det att kunna styra processen till fullo?
– Jag är jätteglad över att faktiskt kunna säga att jag har gjort det här. Jag kommer alltid att kunna säga att jag gjorde det. Men jag vet inte om jag alltid kommer att vilja ha det så för jag gillar att ta in andra människor i min process och i studion. Det blev ganska ensamt och man blir totalt gaslightad av sig själv när man lyssnar på sina låtar för den tusende gången, så det är klart att jag har skickat runt till dem som pallar att lyssna. I framtiden så kommer jag alltid att veta hur alla steg går till, det finns inte något i en studio som kommer gå mig över huvudet och jag vill kunna vara involverad även framöver.
Spåret Slow like dance har funnits med dig sedan du var fjorton, hur kom det sig att du valde att plocka upp låten igen?
– Det var för att jag fortfarande tycker att den är intressant och att den platsar på skivan. Jag skrev Slow like dance när jag var 14 år och en nära vän till mig upplevde stress och oro för första gången. Det känns väldigt gulligt och viktigt att tänka tillbaka på hur främmande de känslorna kändes då eftersom de är så indoktrinerade i allas liv nu. På den tiden var det så – herregud, vad är det här? Så ska det inte vara, så jag skrev en låt till vännen för att hjälpa den i all stres och nu är vi alla stressade varje dag.
Skulle du säga att du känner dig nöjd nu när albumet snart är ute?
– Ja, alltså jag är ganska nöjd. Jag är absolut stolt, det är också med blodad tand som jag släpper det här.
