En av Woody West-världens favoriter besöker Pustervik nu på onsdag. Cass McCombs är den Pitchforkhyllade amerikanen som blandar rock, folk, psykadelika, punk och alternativ country. Vi frågade ut arrangören Kim Abelsson, mer känd som ”Woody-Kim”, om McCombs och hans musik.
Hej Kim! Hur är läget?
– Bara fint, vi närmar oss en spännande vår med namn som Courtney Marie Andrews, Jonny Fritz och den årliga trippen till SXSW-festivalen. Men först ett unikt tillfälle att uppleva en av de främsta artisterna på senare år – Woodyhjälten Cass McCombs med sitt ypperliga band.
Ja, de kommer ju till Pustervik på onsdag. Om jag säger att de som gillar Kurt Vile och Elliot Smith borde gilla Cass McCombs, kan du säga varför?
– Utmärkta referenser! Cass McCombs kombinerar Kurt Viles självsäkert avslappnade hippiefreakattityd till den klassiska rocktraditionen med Elliott Smiths kompromisslösa intensitet, egensinnighet och närvaro och briljanta sinne för popmelodier. Det är säkert ingen slump att Rob Schnapf som producerat Elliott Smith även producerat McCombs senaste mästerverk Mangy Love.
”En av de mest begåvade artisterna i sin generation”
Hur skulle du beskriva McCombs?
– En genial låtskrivare och en av de mest begåvade artisterna i sin generation. En excentrisk folk-indie-vagabond fullt i klass med Jim James i My Morning Jacket, Father John Misty eller Jenny Lewis.
Jag tänker på Neil Young, för att båda är lika sköna att lyssna på. Tar likheterna slut där?
– Nä det tycker jag verkligen inte! Båda kan ses som moderna folksångare med en gudabenådad förmåga att skriva underbart vackra låtar men som vägrar att kompromissa med sin konst, sin musik och sina låtar. De kastar sig mellan olika stilar former inom folk, pop, country, soul och psykedelisk rock. De tänjer gränser, utvecklar och experimenterar med en klassisk folk-rock-poptradition.
Senaste albumet Mangy Love har beskrivits som det mest politiska OCH det roligaste han har gjort hittills. Vilken låt tycker du är hans mest politiska, och vilken är roligast?
– Mest politisk skulle ja nog hålla Bum Bum Bum från senaste albumet med rader som tar upp rasism, krig och social misär. Eller Run Sister Run om sexismen som fortfarande vrider sitt fula tryne i samhället. Roligast är nog vackra Morning Star från förra plattan Big Wheels and Others vars bisarra text lyckas innehålla en rad som ”what’s it like to shit in space”.
”Han fullkomligen vägrar anpassa sig till en roll eller speciell stil”
Många bra låtar … men tipsa mig om hans mest psykedeliska låt!
– Själv är jag ju ruskigt svag för hans lugnt svävande, stukade men sanslöst svängande sånger som Laughter is the Best Medicine och The Burning of the Temple, 2012 men jag tror att andra skulle uppskatta det psykedeliska, repetitiva drivet i Satan is my Toy.
Vad är det roligaste du vet om Cass McCombs?
– Att han inte gör intervjuer, haha! Nä men han fullkomligen vägrar anpassa sig till en roll eller speciell stil. Alla infall tillåts få plats i hans värld. Sen tycker jag att det är roligt att han har ett fantastiskt sidoprojekt kallat The Skiffle Players ihop med några av mina favoritmusiker överhuvudtaget, Neal Casal (Chris Robinson Brotherhood, Ryan Adams), Farmer Dave Scher (Beachwood Sparks, Kurt Vile), Aaron Sperske (Beachwood Sparks, Ariel Pink’s Haunted Graffiti) och Dan Horne (Jonathan Wilson, Cass McCombs).
Till sist, vad ska du servera Cass till middag när han kommer?
– Haha, roligt att du frågar. De önskar hellre något lunchliknande direkt när de kommer och att få hoppa över middagen. Så då blir det Pusterviks sopplunch, och vill de sedan även ha middag blir det något från den nya Asien-influerade menyn.
Tack så mycket för intervjun, hoppas det blir hur grymt som helst på onsdag!
– Det blir det. Tack själv!
